Vår anknytning till barnet

Jag är medveten om att jag skiver under adoptionsforum utan att ha adopterade barn men jag kände så igen mig.
Så många berättelser man hör om den enorma kärleken som bara strömmar fram så fort man får se sitt nyfödda barn. Pytt. Så har jag aldrig känt. Inte med något av mina tre barn.

Jag har tittat på dem och varit oerhört glad för att dem är här nu, haft en stark vilja att hjälpa dem och skydda dem men den oerhörda kärleken.. Nej den har växt fram långsamt.

Jag tänker att jag säkert varit mycket mer oförberedd på detta då det enligt min vetskap ingår i utbildningen inför en adoption att prata om anknytning. Det borde ingå i alla föräldrautbildningar kan jag tycka.

Med mina två äldsta barn så kan jag ungefär säga att de var omkring 8-10 månader innan det sådär alldeles knöt sig i magen av lycka och kärlek.
Med min yngste som är prematurbarn och som vi tillbringade många många veckor på neo och andra avdelningar då han blev allvarligt sjuk ofta pga sitt dåliga immunförsvar så tog det ännu längre tid. Vi hade liksom så fullt upp med att han skulle överleva att det andra fick vänta.

Jag har haft turen att ha kloka vänner omkring mig som jag har kunnat vända mig till och som till viss del även har varit där själva.