Vår anknytning till barnet

Jag har en biologisk son på två år. Dels måste jag säga att han är världens charmigaste (Helt objektivt ) Och han är mycket charmigare och roligare nu än då han var nyfödd!
Dels att jag inte alls kände de där himlastormande känslorna just när han fötts. Jag var mest matt och lättad att allt hade gått bra. I början var väldigt mycket upp och ner. Jag minns att någon bekräftade min känslor och sade att i början hade hon lätt valt sin make istället för barnet (om denne varit tvungen att välja), men att hon nu skulle välja barnet framför maken alla gånger! Kärleken växer helt enkelt med tiden!
Så var det för mig också.
Klart jag var glad i början också, men den där riktiga kärleken kom med tiden.

Nu ska vi adoptera syskon och hoppas så klart att de himlastormande känslorna kommer direkt. Men förstår ju att det kan vara precis som vid sonens födelse. Att det får växa fram långsamt.

 Av många skäl
- Dels att vi nu genom adoption "skaffar" ett "eget barn till".
- Dels att det genetiska arvet inte är särskilt viktigt för oss.
- Dels att vi har beslutat att inte genomgå fler fertilitetsbehandlingar (vilket antagligen skulle behövas för att få ett biologiskt syskon). Det är helt enkelt inte värt det när vi nu kan få barn på ett annat sätt.
Det största kruxet jag ser är inte att barnet inte kommer att vara mitt genetiskt, det är att denna adoptionsprocess kommer att ta sådan TID!

Så du önskar egentligen att du inte hade adopterats av dina adoptivföräldrar utan varit kvar i ditt ursprungsland och vuxit upp på barnhem?
Vilken relation har du med dina adoptivföräldrar nu? Är de inte viktiga personer i ditt liv? Jag tänker eftersom du verkar avsky adoption så mycket?

Som svar på dina inlägg om att alla egentligen önskar sig en liten biologisk bebis.
Ja, de flesta gör nog det till en början eftersom det så att säga är det sätt som är det normala. När vi tänker oss barn och föräldraskap så tänker vi oss en graviditet tillsammans med den stora kärleken.
Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Det behöver dock inte betyda att livet behöver bli sämre.
Allt vi är med om ger oss erfarenheter som vi kan få växa och utvecklas av som människor.

För de allra flesta som adopterar (verkar det som) är adoption det sätt man nu vill ha barn på och man ser det inte som sämre än att få ett biologiskt barn faktiskt.
De allra flesta som skickar sin adoptionsansökan till ett land väljer att skydda sig mot eventuella graviditeter för att man nu mer än allt annat vill bli föräldrar till ett barn som redan finns i ett annat land.

Det som däremot kan kännas jobbigt är ju så klart andra människors dömande attityder, så som du skriver om. Ex. skriver du att man som adoptivförälder är en misslyckad människa eftersom man inte lyckats få biologiska barn. Det är klart att det är jobbigt att möta sådana attityder.
Tack och lov är den åsikten nog inte så vanlig.

Du behöver inte förstå hur någon kan vilja adoptera eller hur man kan älska ett adopterat barn mer än allt annat på jorden. MEN du behöver respektera ALLA människor och deras liv.
Jag respekterar att du inte vill adoptera. Jag vill att du respekterar att jag VILL adoptera.

Anledningen till att man vill försvara sig är väl antagligen för att du kritiserar, eller hur?!

Nej, självklart är den inte exakt samma sak att föda ett biologiskt barn som att adoptera. Det är inte heller det man hävdar. Utan att kärleken till och glädjen över barnet kan vara precis lika stor!
OCH att svårigheterna att känna mammalyckan också kan vara lika.
Och det skriver jag alltså som biologisk mamma. Oj vad många berättelser jag har hört och läst om där den omedelbara lycka inte alls infunnit sig där i förlossningsrummet. Många, många har jag hört säga/skriva att: Varför har ingen berättat detta för mig! Att man kanske inte alls känner lycka den första tiden. Vi blir så inpräntade med att man SKA vara Såååå lycklig! Men det är inte så för alla - varken för mammor som just fött sina barn eller för mammor som just fått sina barn via adoption.

Men det är ju fantastiskt att Du kände en stor lycka, och alltjämt gör det, över ditt underbara barn. Det är ju underbart när det får vara så.
Tro dock inte att det har med generna att göra.