Inlägg från: Hej och Hopp |Visa alla inlägg
  • Hej och Hopp

    Vår anknytning till barnet

    Första barnet 130825 skrev 2013-10-08 16:20:41 följande:
    Jag tror dessutom det är mycket lättare och knyta an och tycka om ett barn som varit med en från början. Om man läser här på FL så läser man inte sällan att adoptivföräldrar själva helst vill ha barn som är mycket små och många drömmer om ett barn, vars utseende inte skiljer sig alltför mycket från föräldrarnas. Har ni missat att adoptivföräldrar inte sällan själva tycker så?

    Kan inte låta bli att tycka synd om dig som verkar må så dåligt! Jag är mamma till två fantastiska barn som inte liknar mig överhuvudtaget till utseendet och där den ena var under året medan den andra var dryga två när jag fick dem i famnen. Och som jag älskar dessa barn! Så lycklig jag är över att få vara deras mamma och så oändligt ödmjukt tacksam inför livet. Jag tänkte faktiskt för en liten stund sedan på hur fantastiskt det är att min lille tvååring med sådan självklarhet ropar på sin mamma när han vill ha närhet i sömnen. Och tänk så fantastiskt det är att få uppleva allt nytt tillsammans med honom. Och vilket ansvar det är och vilken lycka det föder att få honom att känna tillit och kärlek. Vad underbart det är att han nu inte bara tar emot närhet utan kräver den. Jag älskar mina barn så att det gör ont! Kära "första barnet". Njut av ditt barn och ditt föräldraskap! Men försök förstå att andra också gör det - även om deras historia ser annorlunda ut. Det är lätt att få för sig att ingen annan kan älska så mycket som man själv gör Jag önskar för din skull att du ska kunna mogna in i tanken att kärleken inte sitter i generna. Att människors drömmar ser olika ut
  • Hej och Hopp
    Första barnet 130825 skrev 2013-10-10 08:38:13 följande:
    Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ta hand om ett barn som egentligen inte är mitt. Ett adoptivbarn är inte ditt på samma sätt som min dotter som legat i min mage och har våra gener. Bara tanken att betala för att ta hand om andras barn och att ett barn som inte har mina gener skulle ärva mig är fullständigt främmande. Och jag misstänker att dina drömmar från början inte var att ta emot ett barn som inte har dina gener, ser annorlunda ut och var över året? Visst var det så? Du drömde säkerligen om liksom jag att bli gravid och få egna barn, men något gjorde att drömmen slogs i spillror eller hur?

    Nej, faktiskt inte. Min dröm har aldrig slagits i spillror. Jag ville ha barn, det har varit min stora dröm i livet. Jag fick min älskade dotter via adoption vilket var mitt förstahandsval vid den tidpunkten. Sen - nu när jag ville få syskon till henne så var adoption utan tvekan mitt förstahandsval igen. Och då visste jag att barnet skulle vara äldre. Hade jag inte kunnat få adoptera igen så hade jag kanske försökt få ett biobarn för det är ju förälder jag vill bli i första hand, men nu kunde jag. Vilket inte betyder att jag inte förstår att det är fantastiskt att få ett biologiskt barn också. Det förstår jag verkligen och jag är glad för att du fått det eftersom generna är så viktiga för dig. Det finns ingen sorg hos mig, eller jo förstås så känner jag sorg när jag tänker på mina barns biologiska föräldrar som inte får uppleva dessa fantastiska barn - men för min del finns bara kärlek och tacksamhet!
Svar på tråden Vår anknytning till barnet