Vår anknytning till barnet

Har inte adopterat men fick nyligen en liten flicka och är förstföderska vid 41 år. Kände en enorm kärlek till mitt barn så fort de lade henne på mitt bröst. Kollade efter likheter och genetiska drag. Kollegor sa till mig att kärleken bara slår till direkt när man fått barn. Den kom som en klar blixt från himmelen. Jag som aldrig tyckt om barn tidigre kände en enorm kärlek till den lilla flickan.

Anknytningen har växt fram alla månader när jag burit henne i magen. Den fanns redan när hon föddes.

Skulle aldrig kunna tänka mig att adoptera ett barn på flera år. Jämför ett nyfött litet spädbarn som är världens sötaste och charmigaste individ med en 2 - 3 åring. Klart att det är svårare att tycka om ett så gammalt barn och för barnet att knyta an.

Nu är jag själv adopterad och många tankar har väckts till liv när jag fått barn. Min familj är inte min familj på samma sätt som min dotter, som är mitt eget barn. Den lilla flickan är min enda riktiga släkting. Faktum är att jag känner att mina föräldrar inte är mina riktiga föräldrar och att det alltid betytt oerhört mycker för mig att få ett eget barn. Dessa tankar har kommit upp nu när jag fått barn. Jag ville verkligen att barnet skulle vara mitt på riktigt och jag kan mycket väl förstå, som någon skrev ovan, att tankar som att det inte är mitt barn kommer då barnet egentligen har helt andra föräldrar.

Vi kände båda en otroligt stark kärlek till den lilla flickan. Hade aldrig känt samma sak för ett barn som inte var mitt eget och dessutom flera år.   

Fast jag känner så, som själv är adopterad, att mina föräldrar inte är mina riktiga föräldrar. Bara det att vi inte är lika. När folk ser oss syns det att vi inte ens är släkt. Har alltid velat ha genetiska band till någon och nu när jag fått ett barn som är vårt eget, har jag för första gången släktband till någon. Jag är ljus i hyn och flickan har stora runda ögon, inte mina fula asiatiska. Hon ser helt svensk ut, vilket var viktigt för mig. Det kommer att underlätta för henne i framtiden. Där vi bor är i stort sett bara svenska barn i förskolor, skolor etc. Den första tiden är fantastisk. Varje dag händer det saker, nu 7 veckor gammal började hon lyfta på huvudet för ca. 1 vecka sedan och blir stadigare för varje dag. Varje dag händer det nya saker. Att få vara med från början när en ny människa skapas, uppleva graviditeten, tiden på BB (något många minns hela livet), men framförallt det genetiska arvet. En familj som är min familj på riktigt.

Jag är väldigt glad över att ha genetisk anknytning till en annan människa. Det är stort för mig, större än jag trodde. Jag är väldigt glad att hon ser helt svensk ut och inte har ärvt mina fula mandelformade ögon. Hennes pappa är lång så hon kommer säkert bli 1,70 lång som medel för kvinnor. Kollegan som också har asiatiskt påbrå, är gift och har barn med en blond kille. Har sett kort på barnet när han var liten. Pojken var blond och ser idag också helsvensk ut. På något sätt betyder det väldigt mycket för mig att flickan inte har ärvt mina drag utan ser helt svensk ut. Älskar tiden med ett nyfött barn som idag blivit 7 veckor. Vill bara PAUSA tiden så att hon inte ska bli stor så fort. Skulle aldrig kunna tänka mig ett barn som var 2 år. Det är halva livet att vänta barn, tiden på BB och få uppleva hennes första tid.

En tanke till, i början av 70-talet när min mamma adopterade fick man vara hemma 3 månader med barn som var adopterade. Idag lika länge som en person som fått egna barn? Ett spädbarn vill många mammor amma och det kan man inte lämna bort hur tidigt som helst. Men ett barn som är adopterat och flera år, då borde man inte behöva vara hemma lika länge som med ett nyfött barn. Varför blir ni inte fosterföräldrar? Är ingen skillnad mot att adoptera förutom ersättningen. Vid äggdonation eller spermadonation blir barnet i vart fall den ena förälderns. Det är så roligt med föräldragruppen som snart startar, babyrytmik, babysim, grupper på Facebook med personer som alla fått barn samma månad. Alla hormoner, närheten av att amma. Jag skulle gärna kunna vara gravid och ha spädbarn hela livet, även om jag vet att många andra inte upplevt det så mysigt. Varför är det så svårt att förstå att det betyder mycket för mig att ha någon som är min riktiga familj och släkting för första gången?