Vår anknytning till barnet

Jag skulle gärna vela ha fler barn, men absolut inte genom adoption. Då avstår jag heller. Finner heller ingen anledning att lägga ut tusentals kronor på terapi, särskilt inte när jag äntligen fått världens finaste flicka att ta hand om!

Innerst inne även om det är svårt att erkänna, misstänker jag att många som adopterar gått igenom en stor sorg att inte kunna få egna barn. Inte ovanligt att det tagit många år att acceptera, att känslomässigt vara "där" att man ger upp tanken på ett eget barn, med ens egna gener. Fast många inte erkänner detta.

Som sagt jag håller inte med dig. Hade gärna bytt mina fula mandelformade ögon mot dina stora runda. Givetvis vet jag också att svensken inte alltid är blond, blåögd och lång. Jag bor i ett välbeställt område där det är få utomlandsfödda.. Har kollat på statistik på SCB om detta. Snittinkomsten är 600 000 kr, bland män högre. Har du tänkt på en sak? Få utomlandsfödda, högutbildad med god ekonomi hänger ofta ihop. Jag tänker precis tvärtom mot dig. Jag vill inte bo i ett område där många utomlandsfödda bor. På dagis är i stort sett alla barn svenska. Det har samband med områden där det är dyrt att bo.

Jag tror dessutom det är mycket lättare och knyta an och tycka om ett barn som varit med en från början. Om man läser här på FL så läser man inte sällan att adoptivföräldrar själva helst vill ha barn som är mycket små och många drömmer om ett barn, vars utseende inte skiljer sig alltför mycket från föräldrarnas. Har ni missat att adoptivföräldrar inte sällan själva tycker så?

Menar du på fullt allvar att du inte förstår vad jag menar?

Jag tänkte precis tvärtom som du. Jag ville bo i ett homogent område där den materiella standarden är hög, föräldrarna är välutbildade. Här röstar 90 procent borgerligt och extremt få är födda utomlands.

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ta hand om ett barn som egentligen inte är mitt. Ett adoptivbarn är inte ditt på samma sätt som min dotter som legat i min mage och har våra gener. Bara tanken att betala för att ta hand om andras barn och att ett barn som inte har mina gener skulle ärva mig är fullständigt främmande. Och jag misstänker att dina drömmar från början inte var att ta emot ett barn som inte har dina gener, ser annorlunda ut och var över året? Visst var det så? Du drömde säkerligen om liksom jag att bli gravid och få egna barn, men något gjorde att drömmen slogs i spillror eller hur?

Du trot inte att det är så att majoriteten som adopterar inte kan få egna barn? Kan det vara så? Att dessa personer försökt i åratal genom IVF etc. Detta var en fullständig skräck för mig. Jag ville inte vara det där misslyckade paret som inte kunde få egna barn. Vad gör du om du blir besviken när du får barnbeskedet? Om du inte kan ta till dig adoptivbarnet på samma sätt som ditt eget barn? Om du ångrar dig och vill lämna tillbaka barnet? Det finns ingen som tänker så om det hade varit ditt egna barn. Ditt egna barn behöver du aldrig försvara på samma sätt.

Om du hade läst mitt svar ovan så hade du inte behövt fråga : därför att det inte finns någon anledning - särskilt inte när jag fått världens finaste dotter, som dessutom är mitt eget barn och saknar FULA mandelformade ögon. Hon är dessutom ljus i hyn, har än så länge melerade ögon och ser lika svensk ut som de andra barnen i hennes ålder. Hon har inte ärvt mina fula ögon och har inte asiatiskt utseende. Har jag inte sagt detta tidigare eller du kanske inte läser vad jag skriver?

Gillar du att upprepa dig eller vad är det för fel på dig? Jag skulle bli väldigt besviken om min dotter skulle adoptera och avråda henne. Skulle ha svårt att ta till mig det barnet som barnbarn. Har släktingar som haft denna problematik. Föräldrarna blev besvikna när de valde att adoptera. De hade väntat sig att släktens gener skulle föras vidare. Jag förstår dem, hade känt på samma sätt. Hade haft lättare att acceptera ett barn som man hämtade direkt från BB här i Sverige, som hade svenska föräldrar. Framförallt som var så litet och såg svensk ut. Vill att min dotter ska få barn med en svensk kille, de facto tror jag då jag fick barn med en svensk kille om hon också skulle få det så tunnas det asiatiska utseendet ut ännu mer och är tillslut försvunnet. Som att försvinna upp i rök som det aldrig har funnits!

Har du tänkt på en sak? Barn från Ryssland, Östeuropa etc. har inte samma problem att smälta in och bli ifrågasatta av andra liksom deras föräldrar. De ser ju ut som svensken i allmänhet!

I den perfekta världen hade adoptioner aldrig funnits. Jag tycker det är skrämmande att man kan sätta barn till världen och sedan inte kunna ta hand om dem. Varför händer detta aldrig i Sverige? Visst det finns s.k. familjehem, men det sker inga internationella adoptioner från Sverige till andra länder och få nationella adoptioner i Sverige. Läste en gång om en person som var adopterad från Kina, han var väldigt bitter på sin riktiga mamma att hon satt barn till världen som hon sedan inte kunnat ta hand om.

Mina adoptivföräldrar är inte mina riktiga föräldrar. Visst har de tagit hand om mig, men det är - ändå - inte samma sak som om vi hade haft genetiska band som jag har till min dotter. Jag hade velat att det skulle finnas genetiska band mellan oss. Alla som ser oss ser att det inte är mina riktiga föräldrar. Jag tror det är lättare att identifiera sig ju tidigare man kommer till ett land som adopterad, och om man har ett utseende som inte skiljer sig alltför mycket från andra människor i det landet. Att inte "sticka ut" och hela tiden få frågan var man kommer ifrån.

Det stör mig oerhört när folk frågar mig "var kommer du ifrån". Det är ingen som frågar min sambo som är svenk var han kommer ifrån. Faktum är att jag känner mig kränkt när jag får den frågan. Min dotter som ser svensk ut kommer aldrig att få den frågan.

Bekanta som adopterat sa själva att det är en fördel för barnet om det ser svenskt ut, ett barn som ser annorlunda ut kommer att stöta på patrull längre fram i livet. Tänk på att vad andra människor säger är inte alltid vad de tycker. 

Jag säger inte att adoptioner är fel eller att det behöver vara sämre. Men det är inte samma sak som att få ett eget barn. Adoptioner skiljer sig åt från att få egna barn på många sätt. Bara det att man inte får ett nyfött barn utan ett barn som ofta är över året. Samt ofta ett barn som har ett utseende som skiljer sig från de allra flesta andra i Sverige.

De flesta människor önskar sig säkerligen ett eget barn. I annat fall skulle alla ju adoptera istället för att skaffa egna barn. Att få uppleva en graviditet, tiden på BB, tiden med ett riktigt litet barn. Jämför detta mot att ställa upp att ta hand om en 2-åring. Det känns rent ut sagt motbjudande, om någon skulle försöka trycka på oss en 2-åring.

Varför ska man skydda sig för att pappren har gått iväg till landet? Jag skulle i första hand tänkt på mig själv, att få ett eget barn är naturligtvis viktigare. Skulle man bli med barn så är det bara att avbryta adoptionen.

Har du tänkt på en sak - det är ingen som ifrågasätter någon som skaffar egna barn.          

Så du försökte aldrig bli gravid utan adopterade direkt? Väldigt ovanligt eller extremt ovanligt snarare.

Dessutom är kan ett adopterat barn aldrig få syskon på riktigt. Bara om man adopterar ett syskonpar. Barnen har helt enkelt inte samma föräldrar.

Jag vill gärna ha fler barn, men jag vill att mina barn ska vara syskon på riktigt. Eller i vart fall halvsyskon. Två barn som man adopterar vid olika tillfällen kan aldrig få samma föräldrar.

Har läst om personer med asiatiskt utseende som faktiskt har gjort det för att de så gärna vill ha västerländskt utseende. Tanken har faktiskt funnits. Dock vet jag inte hur komplicerat det är och om det överhuvudtaget går.

Folk opererar ju ansikten, bröst, öron och en massa andra kosmetiska operationer så varför inte? Vet du vad det kostar?

Kommer du inte från Sverige eftersom du får den frågan? Jag har aldrig hört att mina svenska vänner får den frågan. I mitt fall har den varit orsakad av att jag inte ser svensk ut. Hade jag inte haft mina fula ögon så hade ingen säkerligen ställt frågan.

Jag vänder mig inte mot att vara född utomlands, ha mörkbrunt hår eller ha brunna ögon eller att vara kortare än den genomsnittlige svensken. Har kusiner som är gifta med en person från USA och en från Canada. Umgås med en kompis som kommer från Tyskland. Har vänner i Finland etc. Det jag vänder mig mot är INTE ha västerländskt utseende - att se svensk ut - vilket det är viktigt att min dotter kommer att göra.

Har du svårt att förstå?

När jag säger samma sak till folk som sitter framför mig, så förstår alla vad jag menar precis och det är ingen som argumenterar emot mig. Vi kanske kan träffas så kan jag förklara vad jag menar närmare, samt att du kan få träffa min dotter på 8 veckor och se att hon ser svensk ut.         

Det var mycket som väcktes inom mig när jag själv fick barn.
Det var viktigt att bli gravid, få uppleva en graviditet.
Tiden på BB.
Få vara med från början.
Ha skapat något tillsammans som alltid förenar oss.
Att barnet hade våra gener och var vårat på riktigt. 

Själv upplever jag att allt detta är något helt annat än att vara adopterad, sakna anknytning. Detta barn har ingen anknytning till de som adopterar det eller dennes familj.

Därtill är det säkerligen lättare att bli accepterad om barnets utseende inte skiljer sig allt för mycket från de som adopterar det (varför många väljer Öststaterna), liksom av andra i samhället.

Vad folk egentligen tycker om ett adopterat barn är inte samma sak, som vad de utåt säger. Tänk på det.

Vidare så är det lättare att knyta an och tycka om ett barn som man fått som nyfödd. 
Men visst är det bra att någon ställer upp och tar hand om andras barn.

Det är många som inte kan tänka sig ett barn genom äggdonation, spermationtion utan bara vill bli föräldrar till ett barn som är deras. Skillnaden är dock att i detta fall får barnet i vart fall anknytning till en föräldrer. I en adoption har barnet ingen anknytning alls.

Och visst finns det många adoptivföräldrar som tänker som jag,

- barnet ska se västerlänskt ut,
- barnet ska vara väldigt litet för att de ska knyta an till det.

                 

Visst är det så. Jag märker att adoptivföräldrar synes ha ett behov att försvara sig på ett sätt som de som fått egna barn inte förstår. Ni vill så gärna jämställa en adoption med att få ett eget barn, men det kan ni aldrig. Ett nyfött barn som ligger i min famn, barnskrik i korridoren på BB, föräldragruppen där samtalen handlar mycket om förlossningar, upplevelser häromkring, amning, spädbarnsmassage, babysim etc. Visst finns det de som inte anknyter till ett barn som de fött, men för de allra flesta är det en av de lyckligaste stunderna när man har sitt nyfödda barn i famnen. Jämför det med en 2 - åring som har ett utseende som skiljer sig från de flesta andra i samhället. Den borgerliga trygga miljön, de andra barnen är blonda och blåögda. Ett spädbarn som villkorslöst tar emot föräldrarnas kärlek från begynnelsen med ett adoptivbarn på flera år att bli avvisad av. Visst finns det barn som inte är lika sina föräldrar, jag vet att min dotter är min, men hon är mer lik sin pappa än mig, men ett adopterat barn vars etnicitet skiljer sig väsentligt från de som adopterar det. Alla ser ju att barnet inte är deras, sedan är ursäkten att det finns papper på att barnet är deras den löjligaste - ni kan ändå aldrig jämföra det med ett eget barn.

Fast skaffar man egna barn blir man inte ifrågasatt på samma sätt. Visst finns det mammalycka som växer fram. Men ett nyfött barn är en väldigt speciell känsla, hur man kan älska det lilla knytet så mycket. Man tittar efter likheter. När hon ligger mot mitt bröst och hör mina hjärtslag, precis som i magen, blir hon lugn. Så rofyllt.

Hade man kunnat adoptera ett nyfött barn direkt från BB i Sverige, som såg västerländskt ut. Ja då tror jag det hade varit mer accepterat.

Jag kan alltjämt sakna tiden på BB för den var så fantastisk, men vi kanske är olika.   

När man fött barn så väljer de flesta att stanna på BB. Jag fick rådet att stanna så länge som möjligt. Tiden minns många hela livet. Vänner som har vuxna barn minns fortfarande denna tid. Tryggt, ombonat. Bara att ringa på klockan får man hjälp. Men framförallt att det är underbart att få ett nyfött barn.