8 månader och vill inte somna...

En berömd fas, ja det kan man ju minst sagt säga
Det är ju separationsfasen han befinner sig i! Det är klassisikt med usel sömn och ofta brukar man inte kunna lämna dem över huvudtaget när de sova i den här åldern eftersom de får sån separationsångest och vaknar på en gång så fort man lämnat rummet osv. Att han inte vill somna utan försöker hålla sig vaken beror alltså högst troligt på att han är rädd att ni ska gå när han har somnat. Så länge han håller sig vaken så kan han ju också hålla er kvar hos sig.

Och hur länge kan separationsfasen vara ungefär? 

Tills för mindre än två månader sedan sov sonen mer eller mindre på mig och jag var fast i sängen från kl. 21 så jag var så lycklig nu över att kunna äta en kvällsmacka...   

Men det positiva är att han slutat nattsnutta och det duger hyfsat att somna med pappa   

När min son (8 månader) bara klättrar runt så brukar vi gå upp en stund till och försöka igen lite senare, och när man försöker igen brukar han slockna. Vi ligger jämte honom i vår säng. Hade han kunnat somna i soffan hade han gärna fått göra det. Både vi och sonen blir frustrerade om vi kämpar i timmar med att han ska somna. 

Min son var likadan, nu är han snart 10 månader och sover bättre än han gjort någonsin! Håll ut, det blir bättre!! (Vågar knappt säga det högt, men igår natt hade han bara två uppvak under natten! Vi pratar om en kille som vaknade var 45:e minut varje natt de första 7 månaderna av sitt liv.)

Egentligen vill jag bara lyssna på sonen och ge honom det han behöver men så ringer det ändå i huvudet; "man måste vara konsekvent, inte ta upp honom när man bestämt att han ska sova, tänk om han håller på så här tills han blir fyra år osv..."

Skjut undan sådana tankar för så är det självklart inte! Man ska inte vara "konsekvent" mot en 8-månaders bebis mitt i separationsfasen. Det är då man gör sig själv en otjänst om man tänker att en närhetstörstande bebis behöver gränssättning. De kommer inte hålla på så här i flera år utan det minskar med tiden.

Separationsfasens längd varierar väldigt stort mellan olika barn, jag tycker att det har varit som värst under bara ett par-tre veckors tid och de flesta verkar uppleva ungefär samma. Men sedan kan den vara ganska långdragen innan separationsångesten verkligen helt och hållet gått över och en del pratar om en separationsfas på flera månader. Dock är jag övertygad om att fasen lätt blir utdragen om man de facto inte tillgodoser behoven redan från början. Det får ju bebisen att tvivla och en misstro börjar utvecklas. Klart att det då blir rejält mycket svårare för bebisen att ta sig igenom all ångest.

Jag har haft båda mina klistrade mot mig 24/7 i den här åldern och det tog bara några dagar innan de kunde sova lite själva en stund igen utan att behöva krypa innanför skinnet på mig för att kunna sova

Ju mer man ger efter desto säkrare och tryggare upplever de ju sin tillvaro, och desto snabbare går det alltså över igen.

Nattningarna har helt klart blivit längre så här när man närmar sig 8-månader och sömnen oroligare. Men jag nattar i min säng och så länge jag ligger/sitter där så är hon aldrig ledsen även om hon kämpar emot sömnen med näbbar och klor. Benen flaxar, gosedjuren flyger, nappen åker in och ut, det snurras runt och huvudet far från sida till sida. Men med en bra bok i iPhonen, tålamod med napp-i-ploppande, pannklappar och en timme eller två av min tid så sover hon sött sedan. Hon får helt enkelt varva ner i sin egen takt i sängen även om det innebär att de vuxna i familjen sällan får middag innan 21 om de vill äta tillsammans.

Men jag ska ju inte sticka under stol med att jag längtar tillbaka till snabbare nattningar.

Bara att härda ut, alltså...
Det är mest på nätterna som han "krånglar", dagtid är han mycket lugnare än han var när han var yngre. Han sitter och leker själv och blir inte ledsen för att jag "försvinner" en kort stund. Men på nätterna kan han bli så ledsen... han går nästan inte att lugna och även om jag lägger honom bredvid mig i sängen så gråter han och kastar sig av och an. Han lugnar sig bara om jag sitter upp med honom och jag sover inget vidare sittande på sängkanten. Inatt sov vi ett par timmar i fåtöljen i vardagsrummet... 

Vet inte hur länge han har hållit på så här men ifall bebisar inte vill ligga ner och sova så kan det ju bero på att de har ont i öronen. Tänker på att du skriver att han sover bättre sittande? Trycket inne i huvudet /öronen ökar ju när man ligger ner och då får man mera ont om öronen är inflammerade. Precis så betedde sig nämligen min son när han fick sina första problem med öronen. Han har inte varit förkyld nyligen eller?