Arbetsfördelning när en jobbar 75% och den andra 100%!?

Rent krasst så har väl inte du skyldigheten att fixa åt honom? När ni skaffade barn kom ni väl inte överens om att de var 75% dina (ditt ansvar) och 25% hans? Om han nu väljer att jobba mer så får väl han lösa det så han kan ta ansvar för 50% av ert gemensamma? Du är inte hans mamma, han är lika ansvarig för allt "göra" som du är. Om man sedan vill vara schysst och fixa mer än den andra parten så är ju det en annan femma, men det är ju inte ditt ansvar! Ni är två skilda individer och du är inte skyldig honom NÅGOT för att du jobbar mindre.

Nej, rent krasst är jag inte skyldig att göra mer hemma. Men jag skulle väldigt gärna höra hur andra i liknande sitation gör. Hur resonerar och tänker ni? Är det ett probelm för er att en jobbar mindre (och tjänar mindre)?

Vi har aldrig haft att en jobbar heltid och en deltid. Däremot så har vi haft att min sambo var arbetslös en tid. Då tog han hand om allt utom tvätten för den vill jag helst göra själv. Men om man ser till er situation så är det ju rimligt attdu gör lite mer då du jobbar 10 timmar mindre varje vecka, men det betyder ju inte att du ska göra allt. Det rimliga kan jag tycka är att du tar hand om barnen tills han kommer hem och då tar han hand om barnen till läggdags och under tiden så kan du fixa med tvätt och städ. Sedan när barnen somnat så är ni båda lediga. Samma på helgen. Då får ni dela 50/50. Angående vab så är det svårt att säga. Finns ju en poäng i att han får mindre inkomstbortfall men samtidigt så försämrar det ju dina chanser på arbetsmarknaden om dina arbetskamrater inte kan känna att de kan lita på att du är där när det kanske är viktigt att du är det. Jag och min sambo har samma lön och jag vabbar mer för att jag arbetar mer individuellt och lättare kan boka om mina dagar. Men när jag har viktiga saker så vabbar han oavsett vad som är inplanerat på hans jobb. Och hans arbetsgivare tycker det är bra för han vabbar så lite och min arbetsgivare tycker det är bra för jag missar eller ombokar aldrig något viktigt.

Min sambo jobbar 100% och jag 50%.
Jag har själv valt att jobba 50%, jag har tagit tjänstledigt från mitt jobb på 50%, pga att jag vill vara hemma med mitt barn, har ingen barnomsorg.
Min sambo brukar handla på väg hem från jobbet, jag handlar aldrig mat.
Sen brukar han för det mesta laga mat också.
När han kommer hem från jobbet tar vi båda hand om dottern och hundarna. 

Dammsuger gör vi efter behov, det är ingen som säger till den andra, utan nån gör det bara, ganska lika med all städning, förutom tvätten, som jag tycker om att göra själv.

Vi har aldrig pratat om vem som ska göra vad, det har bara blivit så att barnet är ett heltidsjobb och hinner/vill man städa när man är ensam med barnet är det ett plus, annars gör vi det när den andra kommit hem från jobbet.  
Vi pratar aldrig om vem som tjänar mest.
Men jag kan förstå att den som tjänar mest kanske inte vabbar med barnen.
men det beror ju på hur mycket familjen behöver pengar, när jag sätter in dottern i barnomsorgen och hon är sjuk, så kommer nog min sambo få vabba mest, trots att han tjänar mer pengar.       

Vi delar lika på vab även fast vi förlorar massa pengar på det. Hade vi inte haft råd med det hade jag tagit all Vab. Vi delar lika på städandet. Han handlar o jag lagar mat. Han lämnar på dagis o jag hämtar. Vi delar rätt lika på det mesta. De två timmarna jag är föräldraledig lägger jag på barnen, inte hushållet.

Oh, milimeterrättvisa går aldrig bra. Det handlar inte om att "jag har inte lust" det handlar om "jag ORKAR FÖR FAAAN INTE MER" och båda vuxna skall vara lyhörda för varandra och hjälpas åt. Orkar du inte mer, och om han har mer energi så ska han rycka in om hjälpa dig för det är som sagt meningen att ni ska hjälpas åt!!!!! Inte att "men du jobbar bara 75% så klart du skall orka då 75% hemma oxå och jag behöver bara ta 25% för jag jobbar 100... blah.. blää 

Ja det låter ju inte rättvist direkt? Sitt och räkna på hur mycket tid du lägger på mat, handling, nattning, tvätt osv och hur mycket han gör. Han kanske klipper gräset, servar bilen, betalar räkningar eller sådant som du inte gör? Räkna på allt och visa honom svart på vitt. Eller be att ni går igenom det tillsammans. Berätta att det känns orättvist och att du känner dig trött och ledsen. Då kanske han själv inser orättvisan? Det behöver ju absolut inte vara 50-50 men någorlunda jämt?

Jag håller med ovanstående.
Och sen är det ett förslag att dela upp allting så att ni har olika ansvarsområden.
det kan också vara värt att diskutera hur ni vill ha det hemma - han kanske inte dammsugar för att han inte tycker att det behöver göras så ofta som du tycker.
Min sambo är också initiativlös. Och det är ett svårt problem att komma åt. Men jag tycker att det är lättare med tydlighet. Och även om jag inte gillar att jag måste säga åt honom först för att han ska göra A B och C så försöker jag säga till mig själv att det viktigaste är att han i alla fall är villig att göra det. Initiativlösheten ligger ju i hans person. Det är inte illvilja. Sen är det mkt som går hand i hand - skriva matsedel - handla - laga mat - ni kanske ska skriva matsedel och handlingslistan tillsammans? Så spelar det ingen roll vem som handlar, båda är delaktiga och båda har möjlighet att handla när den väl är skriven. Han får det serverat av dig och tänker kanske inte ens på att det ligger jobb bakom det hela.
När det gäller VAB tycker jag att du ska kräva att han ska ta en del av det även om han tjänar mer. Det är inte meningen att du ska ta allt om du inte vill det och om ni inte har kärvt ekonomiskt.
Kanske ska ni försöka varva lite med hämtning och lämning? Om ni båda har möjlighet att anpassa era arbetstider. Han kanske i alla fall kan hämta en dag och du lämna en dag - på så sätt får han inblick i vad det är han förväntar sig av dig på den tiden du är hemma medan han jobbar klart och tar sig hem från jobbet.

Jag säger som någon annan, ni gjorde väl knappast upp om 75/25 ansvar innan ni fick barn och du är inte hans mamma?! Jag hade blivit galen om inte min man kunnat se och själv ta initiativ till saker som behöver göras i hemmet. Tids nog har vi tonåringar hemma och då är jag redo att tjata på dem tills öronen trillar av, men att behöva tjata på och säga till en vuxen människa, helst inte. Möjligen i början så att han fattar hur mycket du faktiskt gör, och vad han aktivt kan göra för att hjälpa till. Men bara första tiden, sen skulle jag vilja att han kom ihåg det själv.

Det är ju liksom inget som blir gjort av sig självt hemma. Och du då, får du ingen egentid alls?

* se till att ni har lika mycket egentid (och nej, den tiden du lägger på att handla mat räknas inte dit).
* gör ett schema för vad som ska göras och ungefär när (tråkigt men kanske nödvändigt).
* gör honom delaktig i planeringen.
* lägg en del sparande för "oförutsedda" utgifter som vab så att ni kan turas om med det