Skiljas eller stanna kvar (efter 25 år)

Jag har bott tillsammans med min man i 25 år och vi har fyra barn som nu är vuxna. Vi har, de senaste 5-10 åren levt ihop som typ vänner..eller vi har drivit hemmet som ett företag där vi kommit helt ok överens. Inte haft sex på 9 år och jag saknar det verkligen inte, sex är något jag inte känner att jag behöver. Han säger att han klarar sig utan och så är det inte något mer snack om det.

Den senaste tiden har det varit jobbigt, jag blir irriterad på allt han gör och allt han säger. Men jag är inte elak mot honom, mest bara tyst, vill inte såra honom för det finns inget ont i honom. 

Jag har mer och mer börjat tänka på vad behagligt det skulle vara att bo själv. Styra mina dagar helt efter eget huvud, sova när jag är trött och äta när jag är hungrig. (jag är sjukpensionär pga en ryggskada)

En gång, för många år sedan frågade jag honom, apropå  ...minns inte vad. Då sa han att om jag skulle lämna honom så skulle han ställa till så mkt elände som han kunde för mig.    
Så jag kan nog inte förvänta mig att en skilsmässa skulle ske i största samförstånd.

Egentligen så tror jag inte att jag skulle klara av att genomföra en separation. Barnen skulle bli helt galna. Vi skulle väl bli tvungna att sälja gården för att dela på våra ägodelar och pengar. Barnen är otroligt fästa vid sitt barndomshem. De har sina rum kvar här hemma och sover över då och då, fast de är vuxna. (med sina familjer)

Nä. Det jag måste göra är väl att försöka hitta ett sätt att umgås med min man utan att han går mig på nerverna. 
Han skulle aldrig sätta sin fot hos en familjeterapeut. Så jag måste försöka hitta något sätt att inte bli grinig och otrevlig, så kan vi försöka driva vår relation som ett företag då jag trivs bäst med det. (jag kan inte säga att jag älskar min man, för det gör jag inte men jag tycker väldigt mycket om honom och önskar honom allt gott.

Tack för att jag fick vädra mina tankar här :)