Dålig anknytning?

Det är inte så att hon har lite svårt att hantera känslan när ni återses & inte riktigt vet hur hon ska bete sig? På det du beskriver så skulle nog inte jag vara orolig, men det är ju svårt att avgöra såhär :).

Hur var det när hon var baby?

Hur reagerar försklolepersonalen, de måste ju kunna säga om detta är normalt eller inte? 

Det är en tanke jag har, att hon blir "överglad". Hoppas så är fallet.Med vad? Separationer? Jag tyckte att det öht var svårt att få en kontakt med henne. Hon var ofta mer undvikande till fysisk kontakt.

De har inte sagt något. Jag har försökt fråga och öra hur allt funkar, men allt är bara bra. Såg dock att en av pedagogerna kollade idag med en allvarlig(?) min.

Det låter som att det skulle kunna vara något knas med anknytningen men det är ju omöjligt att säga så här. Om det är anknytningen så hoppas jag du får bra hjälp så ni kan reparera den. Lycka till

Vad baserar du det på? Jag är nyfiken :)

Min son var likandan i den åldern.... han fick diagnosen autism när han var 3 år....

Tecken på undvikande beteende, men som sagt bara för att det kan vara innebär inte att det är. Det viktiga är ju att TS tar tag i sin oro och söker hjälp. Det är riktigt starkt gjort av henne.

Lite det jag läst mig till själv. Såklart inget jag kan bedöma, utan jag får vänta tills efter jul innan vi gjort testet.

Det här oroar mig nåt otroligt och jag kan inte låta bli att grubbla. En sak jag funderar över; jag och pappan har separerat för ett år sedan. Han har dock varit mycket hemma hos oss för dotterns skull och jag tror inte hon har märkt av separationen tills för ungefär två månader sedan då vi hade en längre paus i umgänget. Efter det började hon bli väldigt ängslig, väldigt efter mig och svårare med lämningarna på förskolan. Det verkar lätta en hel del nu när de träffas oftare igen.

Det jag undrar (om du eller någon annan kanske har någon tanke) är att om hon har en otrygg-undvikande anknytning, är det verkligen en rimlig reaktion? För hon har verkligen förändrats sedan spädbarnstiden. Hon är fortfarande mycket bestämd och vill ha allt på sina villkor, men hon söker definitivt mer närhet nu.

Och tack för peppen, känner mig inte så kompetent nu för tiden.

Inser att det är en gammal tråd men jag är nyfiken på hur det har gått. Vad visade undersökningen?

Låter nästan som otrygg/desorganiserad anknytning.. Hur har det gått ts?

Hej. Hon verkar ha en ambivalent anknytning. Fick faktiskt idag en återkoppling på filmningen vi gjorde förra veckan (nu har vi gjort två då vi fick byta behandlare från den som var tilldelad från början, och de nya ville göra en egen bedömning). Tufft att få det bekräftat, men samtidigt skönt. Nu börjar snart terapin. De verkar säkra på att skadan kan repareras.

Jag tycker att det låter som normalt beteende.

Att barn testar gränserna mot föräldrarna är normalt och tyder på en bra anknytning. Att hon reagerar ut negativa känslor när ni är i närheten är ett tecken på en god anknytning - det betyder att hon känner sig trygg med dig och därför vågar bete sig illa.

Läs inlägget ovanför ditt :)

Jag känner att anknytningen mellan mig och mitt barn är knas på nåt sätt men ingen tar mig på allvar. Mitt barn kan också bete sig så vid hämtning från förskolan. Pekar på leksaker och så när jag kommer. Känns sååå jobbigt. Kan inte du berätta mer om hur och varför det blivit som det blivit för er. Kan du ge mer exempel på hur ambivalent anknytning märks. Skulle verkligen uppskatta det.

Det märks mellan mig och mitt barn så att hon ofta avvisar mig, undviker ögonkontakt och är väldigt sökande "utåt" (där man kanske hoppas att hon skulle söka kontakt så är hon mer utforskande på omgivningen). Hon kan skjuta bort mig är jag vill ge närhet. Samtidigt söker hon trygghet från mig ofta när hon behöver det.

Varför det blivit så vet jag inte exakt. Kombination av att jag hade stark ångest första året och smärtor i kroppen som gjorde det svårt för mig att hänga med i hennes takt. Hon var och är VÄLDIGT livlig och lättdistraherad (idag var första riktiga terapisessionen och det var riktigt svårt för terapeuterna att genomföra den för hon hade egna planer ;). ). Jag fick svårt med att hinna med henne, svårt att få kontakt och sakta började nog en viss irritation mot henne byggas upp, tyvärr. Jag var helt slut på krafter. Vilket såklart inte kan ha hjälpt.

Men jag funderar på hur mycket som egentligen är anknytningsproblematik och henne natur? Hennes pappa är väldigt lik henne i temperamentet... Ska bli intressant och se hur det förändras efter terapin.

Jag hade, liksom du, mina funderingar men blev "lugnad" av omgivningen och därför dröjde det innan jag sökte hjälp. Ångrar nu att jag inte lyssnade på instinkten. Så om du känner att något inte stämmer, lita på de känslan. Visar det sig sen att det inte är nåt så är det ju bra. Hur gammalt är ditt barn?