Mingella skrev 2012-11-28 01:27:55 följande:
Jag känner igen det här så väl, fast inte från din synvinkel utan ifrån din dotters.
Vi hade den här problematiken i min uppväxt med och det bottnade i att ingen vuxen någonsin respekterat mig eller mina syskon. Barn var blanka papper att fylla i med allt för höga krav, ett slags kortväxta vuxna som förväntades uppföra sig utan att ifrågasätta.
Någon egentlig genuin tid och omtanke märkte vi inte så mkt av, även om jag som vuxen förstår att dom försökte. De var så upptagna av varandras bråk och sin egna egoism att vi mer blev något slags statuskvitto. Den tid och omtanke som lades på oss kändes mer som något som ämnade fylla deras "nu-har-jag-varit-en-bra-förälder"-kvot.
Min mamma kommenterade gärna med en suck (när hon blev arg) "vad skulle jag med er till?/varför skaffade jag mig så många barn?". Eller "du bor i MITT hem, här bestämmer jag/det är jag som bor här/betalar hyran/är snäll som ger dig ett rum". Både hon och pappa tog ofta på sig offerkoftan och tyckte synd om sig själva medan vi förväntades ta föräldraroll.
När de skilde sig var vi som spelbrickor man använde sig av för att få ett försprång eller hota den andre. Därefter gnällde mamma ständigt över att vi var så jobbiga och att vår pappa var värdelös och pappa hotade att skicka hem oss så fort vi inte dansade efter hans pipa.
Vi ville bara flytta, bli lämnade ifred från dessa människor som bara sårade oss (också därför att de såklart försökte göra gott och menade väl).
Plötsligt en dag fick vi nog. Då var vi "psykiskt sjuka" (ja det var exakt vad som sades) och vi skulle dra in BUP.
Och hela den här tiden hade vi bara velat bli respekterade, sedda och fått en ursäkt. Istället satte föräldrarna på sig offerkoftan, som de alltid gjorde. Så vi gav upp, sket i allt, blev bittra och började baka tillbakakaka.
Hur gick det för er? Blev ni lika struliga?
