Anonym

Äldre 28 Nov 00:21

49 svar

Jag avskyr min dotter! (långt)

Jag är mamma till en vuxen dotter som nu är 21 år. När hon föddes var jag nyss fyllda 22. Jag tog mitt ansvar som mamma direkt och trodde att jag visste hur man tog hand om barn. Jag läste för henne, sjöng för henne, bar omkring på henne, tröstade henne, lämnade henne aldrig, osv. Jag älskade henne från första stund jag såg henne. På grund av olika omständigheter som lögner, oansvar, spelmissbruk mm. separerade jag från hennes pappa när dottern var endast 8 månader. Jag bodde långt ifrån min egen släkt och familj och var ganska vilsen som ensamstående mamma men vi klarade oss ok. Helt klart kan jag erkänna att jag kanske inte gjorde det bästa för henne då hon var ca ett och ett halv år gammal. Jag valde att börja plugga på annan ort. Hon hade före det bott hos sin pappa mest på helgerna men då jag började plugga fick hon börja bo mer hos honom. Antagligen blev hon inte trygg med det men eftersom hon var lite pappas flicka så trodde jag det. Från att hon var tre år bodde hon växelvis varannan vecka hos mig. Jag visste inte då att det kanske inte var så bra med växelvis boende för ett så litet barn. Jag hade ingen som kunde berätta det för mig dessvärre. Hon verkade må bra med det och var ganska trygg som jag såg det.

När hon var sju år flyttade hon till mig på heltid eftersom hennes pappa valde att flytta 30 mil bort för att plugga. Då valde jag att flytta till min födelseort som låg inom samma avstånd. Hon träffade sin pappa varannan helg vid den tiden. När hon var nio år flyttade hennes pappa till Stockholm som låg 100 mil från där vi bodde. I ett år pendlade hon dit ungefär en gång i månaden. När hon var tio år ville hon flytta till sin pappa. Jag sa att det var ok, men jag ville flytta med henne. Jag sökte jobb och bostad i Stockholm och fick det ganska omgående.

Hon bodde hos sin pappa i ca åtta månader. Undertiden hade jag träffat en man som jag senare också fick barn med. När jag var gravid tyckte hennes pappa att det var bättre att hon bodde hos mig så att hon skulle vara där när hennes syskon föddes. Det han aldrig nämnde var att han samtidigt hade träffat någon som han ganska snart skulle flytta ihop med och dottern rymdes inte i hennes lägenhet/hennes liv.

När min dotter sedan blev i elva tolv års åldern började alla svårigheter. Hennes lillebror, alltså min son föddes och i samma veva ville hon inte alls vara hos sin pappa. Pappans nya flickvän var direkt elak mot min dotter och visade starkt att hon inte ville ha henne hemma hos dem. Min dotter började ljuga, skolka, röka och det värsta av allt så rymde hon hemifrån flera gånger och blev till och med efterlyst av polisen några gånger. Hon vägrade totalt att vara hos sin pappa. Mitt förhållande med min sons pappa tog slut mycket på grund av alla problem som var mellan mig och min dotter då det ofta blev bråk och tråkigheter.

Efter det, mellan 12-17 års åldern har hon suttit i rättegångar (mest som målsägande men även anklagad för ringa narkotika brott och ringa misshandel) flera gånger. Vi har gått på BUP (på mitt initiativ) och haft med SOC att göra (också jag som bad dem om hjälp) i flera år. Hon har en misstänkt ADHD diagnos som aldrig blivit utredd ordentligt då hon valt att flytta mellan mig och sina släktingar som bor 90 mil bort flera gånger.

Jag har verkligen försökt att göra allt för att hon ska må bättre. Men hon saboterar för sig själv och oss som står henne nära hela tiden. Hon har tagits för fylla flera gånger, hon har skulder hos kronofogden, hon blir osams med alla sina vänner och sin pappas familj (farmor, faster, farmors syster osv) Min nya sambo sedan flera år har ordnat ett jätte bra jobb åt henne som hon visserligen uppskattar men missköter till en viss del. Hon bor hemma fortfarande och tror att allt som är mitt är hennes. Hon tar allt jag har utan minsta samvete. Alla mina kläder, mitt smink, mina skor. Allt försvinner för att hon tar det utan lov och glömmer dem hos sina vänner eller på ställen som hon inte kommer ihåg.

Hon har i vuxen ålder haft fester i vår lägenhet när vi har varit bortresta så att vi har fått varningar av vår hyresvärd. Hon och/eller hennes kompisar har haft sönder en mängd saker i vårt hem. Hon ringer och skriker åt mig på nätterna så att hennes små syskon vaknar. Hon hotar att ta livet av sig när man ställer krav på henne. Hon kommer hem och väsnas (ibland onykter) utan att ta minsta hänsyn till att hon har tre småsyskon som blir rädda. Hon anklagar mig för allt och inget. Hon skulle aldrig någonsin hjälpa till hemma. Inte med något för hon anser att jag får skylla mig själv för att jag har skaffat henne och att allt är mitt ansvar.

Allt detta och mycket mer som jag inte orkar skriva om har gjort att jag sakta men säkert har börjat att tycka så illa om henne...och det värsta är att jag inte längre känner så mycket kärlek för henne. Jag avskyr hennes sätt och hela henne ibland. Och det gör så jätte ont... för hon var verkligen min lilla älskade gumma när hon var liten....

Jag har verkligen försökt att göra allt för att hon ska må bra men tydligen så räcker jag inte till...vad ska jag göra? Men jag har även låtit allt vara stundvis då jag har fler barn att ta hänsyn till. Vill inte känna så här...och vill inte att hon ska må så dåligt som hon gör. Har sagt till henne att hon är vuxen nu och om hon mår dåligt måste hon själv söka hjälp men att jag givetvis hjälper henne att få de rätta kontakterna. Men jag får bara anklagelser tillbaka....ALLT är mitt fel...

Anonym Trådstartaren

Äldre 28 Nov 01:02

#9

MissRumpelstiltskin skrev 2012-11-28 00:39:18 följande:

Din dotter är 21 år. Om hon har arbete, varför bor hon fortfarande hemma? Jo jag vet att Stockholm är oerhört svårt att få lägenhet i (bor själv här) men du måste börja ställa hårda krav och stå emot. Hur svårt det än är. Hon är en ung vuxen kvinna och inte ditt ansvar längre.

Hemma hos dig (er) är det dina (era) regler som gäller och ska hon bo där, då ska hon följa dem!

Nu menar jag inte att du ska kasta ut henne på gatan i morgon bitti men säg åt henne att om hon ska fortsätta bete sig som ett barn hemma hos dig så är hon inte välkommen att bo där!

Hårt mot hårt som man brukar säga..

MissRumpelstiltskin skrev 2012-11-28 00:39:18 följande:

Din dotter är 21 år. Om hon har arbete, varför bor hon fortfarande hemma? Jo jag vet att Stockholm är oerhört svårt att få lägenhet i (bor själv här) men du måste börja ställa hårda krav och stå emot. Hur svårt det än är. Hon är en ung vuxen kvinna och inte ditt ansvar längre.

Hemma hos dig (er) är det dina (era) regler som gäller och ska hon bo där, då ska hon följa dem!

Nu menar jag inte att du ska kasta ut henne på gatan i morgon bitti men säg åt henne att om hon ska fortsätta bete sig som ett barn hemma hos dig så är hon inte välkommen att bo där!

Hårt mot hårt som man brukar säga..

Ja, jag vet. Men det finns verkligen ingenstans hon kan flytta. Hon har betalningsanmärkningar som gör att hon inte får något hyreskontrakt. Att leva med en sådan personlighet som hon är så svårt. Hon pendlar mellan himmel och helvete hela tiden. Jag har försökt ställa krav på henne men då anklagar hon mig för att vara kall och elak. Hon är enormt manipulativ som jag ser det. Allt jag säger vänder hon emot mig. Och jag har väl antagligen dåligt samvete gentemot henne på något sätt. Ja hon är vuxen, men ändock mitt barn. Det är så svårt....

Anonym

Äldre 28 Nov 01:18

#10

www.fathers.com/content/index.php&task=view&id=391

Läs och begrunda. Din dotter tillhör numera statistiken för att du valde att inte gå igenom problemen utan istället hoppa ifrån dem. Att pappan valde att flytta till Stockholm och ta sig en ny fru efter att du valt att lämna förhållande, har han full rätt till. Det är ju sånt som händer när man blir ensam helt plötsligt att man söker nytt och allt nytt är inte kompatibelt med det gamla.

Slutar mina barn respektera mig, så blir det livet på gatan för dom utan pardon. Känslokallt, ja kanske, men jag har lite till övers för människor som tar totalt felaktiga beslut och ungdomar har foten i vuxenvärlden och är tvingade att också ta rätt beslut.

Anonym Trådstartaren

Äldre 28 Nov 01:41

#15

Anonym skrev 2012-11-28 01:18:02 följande:

www.fathers.com/content/index.php?option=com_...

Läs och begrunda. Din dotter tillhör numera statistiken för att du valde att inte gå igenom problemen utan istället hoppa ifrån dem. Att pappan valde att flytta till Stockholm och ta sig en ny fru efter att du valt att lämna förhållande, har han full rätt till. Det är ju sånt som händer när man blir ensam helt plötsligt att man söker nytt och allt nytt är inte kompatibelt med det gamla.

Slutar mina barn respektera mig, så blir det livet på gatan för dom utan pardon. Känslokallt, ja kanske, men jag har lite till övers för människor som tar totalt felaktiga beslut och ungdomar har foten i vuxenvärlden och är tvingade att också ta rätt beslut.

Nu börjar vi från början igen. Jag valde att lämna hennes pappa många år innan han "tog sig en ny fru" (bara det uttrycket får mig att rysa) . Problemet var inte att han träffade någon ny kvinna typ SJU år efter vi separerade! Men visst tror/vet jag att hon tog skada av att hon inte var välkommen i hans nya liv med hans nya kvinna! Observera att jag redan då levde lyckligt tillsammans med en ny man. När jag fick höra att han träffat någon blev jag glad. Det var vår dotter som inte blev glad då HON inte kände sig välkommen i hans nya liv tillsammans med sin nya tjej. Och det var inte jag som påverkade henne. Hon var helt kapabel vid 12 års ålder att känna egna känslor! Jag har ALLTID försökt få henne att åka till sin pappa. Jag har till och med ordnat träffar dem emellan. Jag om någon vet hur det är att växa upp utan pappa. Dra inte slutsatser utan att läsa det man skriver först!

Anonym Trådstartaren

Äldre 28 Nov 02:02

#17

Mingella skrev 2012-11-28 01:27:55 följande:

Jag känner igen det här så väl, fast inte från din synvinkel utan ifrån din dotters.

Vi hade den här problematiken i min uppväxt med och det bottnade i att ingen vuxen någonsin respekterat mig eller mina syskon. Barn var blanka papper att fylla i med allt för höga krav, ett slags kortväxta vuxna som förväntades uppföra sig utan att ifrågasätta.

Någon egentlig genuin tid och omtanke märkte vi inte så mkt av, även om jag som vuxen förstår att dom försökte. De var så upptagna av varandras bråk och sin egna egoism att vi mer blev något slags statuskvitto. Den tid och omtanke som lades på oss kändes mer som något som ämnade fylla deras "nu-har-jag-varit-en-bra-förälder"-kvot.

Min mamma kommenterade gärna med en suck (när hon blev arg) "vad skulle jag med er till?/varför skaffade jag mig så många barn?". Eller "du bor i MITT hem, här bestämmer jag/det är jag som bor här/betalar hyran/är snäll som ger dig ett rum". Både hon och pappa tog ofta på sig offerkoftan och tyckte synd om sig själva medan vi förväntades ta föräldraroll.

När de skilde sig var vi som spelbrickor man använde sig av för att få ett försprång eller hota den andre. Därefter gnällde mamma ständigt över att vi var så jobbiga och att vår pappa var värdelös och pappa hotade att skicka hem oss så fort vi inte dansade efter hans pipa.
Vi ville bara flytta, bli lämnade ifred från dessa människor som bara sårade oss (också därför att de såklart försökte göra gott och menade väl).

Plötsligt en dag fick vi nog. Då var vi "psykiskt sjuka" (ja det var exakt vad som sades) och vi skulle dra in BUP.

Och hela den här tiden hade vi bara velat bli respekterade, sedda och fått en ursäkt. Istället satte föräldrarna på sig offerkoftan, som de alltid gjorde. Så vi gav upp, sket i allt, blev bittra och började baka tillbakakaka.

Jag förstår dig och det du vill säga. Men det är nog inte riktigt samma problematik. Jag har alltid respekterat mina barn och lyssnat på vad de har sagt. Jag har aldrig någonsin ifrågasatt varför jag har skaffat mina barn, det har jag gjort av ren kärlek! När jag och min dotters pappa gick isär så var det absolut inga elaka ord sagda mellan oss. Jag har aldrig någonsin sagt något illa om min dotters pappa inför henne. Ja, jag har tänkt saker ibland men aldrig sagt dem. Men nu när hon är 21 har hon ju sin egen uppfattning utan att jag någonsin har påverkat den.

Jag tog inte kontakt med BUP eller SOC för att jag ansåg att min dotter var psykiskt sjuk utan för att jag kände att jag inte räckte till och för att hennes skola gav vissa anmärkningar. Hon var en sådan personlighet som redan i småbarnsåldern inte kunde sitta still, koncentrera sig, ha vänner, osv. Det var inte av elakhet vi tog kontakt med dessa instanser utan för att jag var orolig för henne.

Anonym

Äldre 29 Nov 17:36

#29

Oavsett vad ens föräldrar eller omgivning utsatt en för under barndomsåren så kan man aldrig skylla ifrån sig och lämna över ansvaret för de val man gör idag till någon annan. Det finns vuxna människor som tillbringar sina hela liv med att skylla allt på sin frånvarande pappa eller alkoholiserade mor, men sanningen är att de har valt att sitt eget vuxna liv.
Ja, saker i barndomen kan ha långtgående konsekvenser för ens framtid, men det innebär inte att man alltid kan skylla allt på det som hände någon gång långt tillbaka. Som vuxen måste man lära sig att hantera sitt förflutna och inse att allt man gör har konsekvenser som man måste stå för,.

Man kan inte ändra det förflutna, men man kan ändra sin framtid. Det finns hjälp att få om man inte orkar/kan göra det själv. Hur kan man tro att man genom att misshandla sig själv och göra dåliga val kan straffa sina föräldrar? Den enda som drabbas är en själv. Men det är enkelt att skylla alla sina egna tillkortakommanden och misslyckanden på någon annan, då behöver jag inte göra någopt åt det utan kan ägna mig åt att vältra i självömkan.

Jag vet medelålders kvinnor och män som fortfarande ältar ditten och datten från sitt förflutna. Men det förflutna har bara betydelse för idag om man låter det få betydelse! Väx upp, hantera det och gå vidare.
INse att många av föräldrars misstag är gjorda av välvilja, felriktad och/eller misslyckad, men inte av elakhet. Man behöver inte glömma och förlåta, bara acceptera att det hänt, att det inte går att göra ogjort och att man jälv kan välja sitt eget liv. ,

Anonym Trådstartaren

Äldre 30 Nov 00:20

#30

Tack för alla välmenade svar!

Håller lite med anonym ovanför. Jag växte själv upp med en alkoholiserad mamma. Men jag har verkligen försökt att inte låta det påverka mig som mamma till mina barn. Jag har helt och hållet tagit ansvar för mitt eget välmående. Det har inte alltid varit lätt, men att det skulle vara synd om mig skulle hur som helst inte vara ett försvar för att bete mig illa mot andra. Att min mamma var alkoholist har inget med hur jag är idag. Jag skyller inget på henne. Det hade varit allt för lätt. Men som mamma är det allt för lätt att ta på sig skuld. Jag ska verkligen försöka att inte göra det. Men samtidigt vill jag ju inte att hon ska fara illa. Jag vill hjälpa henne till ett självständigt liv. Men det är svårt då hon verkligen bara ser dagen som kommer och inte i ett längre perspektiv. Hon är nog dessvärre omognare än de flesta i hennes ålder, samtidigt som många som inte riktigt vet hur det ligger till skulle benämna henne som mycket klok och mogen.

Anonym

Äldre 30 Nov 14:48

#38

Maria Myran skrev 2012-11-30 10:39:34 följande:

Det du skriver Mingella får mig att rysa, du kunde vara jag., TS historia fick mig att sörja för mig själv, jag är den där dottern precis, jag visste att min mamma inte tyckte särskilt bra om mig, tror egentligen hon började förakta mig redan när pappa stack, det var nog lite mitt fel att han drog enligt henne. Hur som haver, jag slussades från BUP till ungdomshem, skulle bo hos pappa så han fick "ta i med hårdhandskarna" osv.. Ja jag var strulig, jag var uppkäftig, söp, och bråkig, men jag var ju bara galet osäker, rädd och ensam... och varje gång jag gjorde något dumt så var det något nytt fel på mig.. fick alltid höra.. "Dagis förstörde dig", "du är såhär för att jag var ensamstående" osv.

Det ska tilläggas att jag hade även massor av goda sidor... dom togs ju dock aldrig upp. Jag var runt 13 års ålder extremt självmordsbenägen. Nu snackar vi att det enda sättet för mig att komma till ro på kvällen och kunna sova var att säga till mig själv att det inte finns något att oroa sig för längre, för imorrn minsann då ska jag äntligen ta livet av mig. imorrn ska jag våga. Det som är mest skrämmande är att jag idag, 35 år gammal fortfarande kommer på mig själv att upprepa detta lugnande mantra när jag ska sova om jag är stressad.

Detta har i sin tur sedan gett mig dåligt framtidstänk och konsekvenstänk. Jag ska ju dö imorrn, så det gör väl inget att jag äter den här chokladbiten idag.

mjo min mamma skulle nog oxå hävda att hon varit en exemplarisk förälder, för hon kan inte förstå att hennes sätt att vara och tänka rent ut av inte varit sunt. Hon har alltid sett sig som "HON" och sedan jag. Dvs som Mingella uttrycker sig, jag har varit en gäst i hennes hem, hon jobbar så jag ska få mat på bordet, jag ska vara tacksam, jag har fått ta vuxenansvar från 6 års ålder, och förväntats hantera saker som en vuxen, och när jag inte klarat detta är det inte för att jag var ett barn, utan för att det var något nytt fel på mig som person.

Det jag egentligen ville ha sagt var att detta hattande hit och dit, att känna sig oönskad av sina föräldrar, att känna att dom skaffat "nya barn" och gjort en ny familj är fruktansvärt, och HON VET att du inte gillar henne, sånt känner barn på nolltid, och då hamnar ni i en spiral där hon testar dig för att se om du verkligen älskar henne, och du tycker mer och mer illa om henne, varpå du inte orkar, utan bekräftar hennes oro.

Men om man då, som du beskriver, känner sig så oälskad och oönskad och relationen med sin dåliga förälder är så giftig, varför släpper man då inte den? Varför säger man inte till sig själv; min mamma/pappa har aldrgi älskat mig, aldrig gjort mig lycklig, aldrig gett mig vad jag behöver förr, och kommer aldrig att göra det i framtiden. Det är dags att bryta och leva mitt eget liv!
Istället för att dricka, missbruka, stjäla, sätt sig i skuld och problem borde man av ren självbevarelsedrift sluta söka bekräftelse av någon som gjort en illa.

För faktum kvarstår, hur mycket föräldern än ångrar sig, hur många gånger de än ber om förlåtelse, eller hur de än försöker kompensera, så kan inget göras ogjort. Det som har hänt går inte att radera ut, varken minnena eller känslorna. Så då kan man välja att antingen hänge sig åt att för alltid leva kvar i det som hänt, eller ta kommandot över sin framtid.

Jag väljer bort människor som inte gör mitt liv bättre på något sätt. Giftiga, griniga, otrevliga, sura, avundsjuka och missunnsamma människor har inget i mitt liv att göra. Inte ens om de är släkt med mig. Det finns ingen lag som säger att jag måste älska och ära mina föräldrar, syskon eller andra släktingar som gör mitt liv sämre, som vuxen har jag makten att utesluta dem ur mitt liv.

Anonym Trådstartaren

Äldre 1 Dec 22:41

#44

MLB skrev 2012-11-30 15:29:45 följande:

TS, jag kan tala om för dig att din dotter nog märker och har märkt under uppväxten att du avskyr henne. För du kommer inte att lyckas övertyga mig om att du plötsligt vaknade en dag och avskydde din dotter efter att ha tyckt om henne dagen innan.

Nej för tusan, jag vaknade inte en dag med dessa känslor. Jag har alltid älskat min dotter!! Alltid, till och med när hon nästan har fått oss vräkta, nästan bränt upp vårt hem, tagit alla mina saker, suttit i rättegångar, skrämt sina syskon så de börjat gråta. Aldrig någonsin har jag slutat älska henne!!! Men jag har definitivt inte tyckt om henne många gånger. Att jag säger att jag avskyr henne är mer att jag avskyr hennes beteende och de problem som hon orsakar resten av familjen. Att jag skrev att jag inte kände så mycket kärlek för henne var för att hon just då gjorde det så svårt för mig att älska henne. Jag orkar inte gå in på detaljer. Men jag har aldrig någonsin slutat älska henne!!! Jag ringer henne jämt bara för att höra att hon har det bra. Men...många runt omkring mig säger att jag måste sluta med det. De vet att jag bryr mig nästan för mycket! Och tänk att jag visste redan innan att någon skulle påpeka att jag själv är störd för att jag hade en alkoholiserad mamma. Nej, ni har faktiskt lite fel! Jag har själv gått i terapi i flera år pga det. Och jag är helt övertygad om att det jag har varit med om inte har påverkat min dotter nämnvärt, och det har även min kurator bekräftat. Men jag avskyr fortfarande det hon gör mot de som står henne nära! Och när hon gör saker som verkligen skadar de som också står mig nära....då avskyr jag henne!

Anonym Trådstartaren

Äldre 1 Dec 23:11

#46

Anonym (Milo) skrev 2012-12-01 01:58:46 följande:

Om hon inte älskade dottern hade hon kastat ut henne för länge sedan. Att ha en 21-åring boende hemma som bär sig åt så som TS beskriver skulle ingen göra annat än en förälder som innerst inne älskar sitt barn.

Ja absolut, det är ju det jag gör. Jag älskar henne.Skulle aldrig någonsin kunna kasta ut henne (fast jag många gånger tänkt den tanken, det kan jag inte förneka). Det är enormt blandade känslor jag har ibland men jag skulle aldrig någonsin vilja att hon stod på bar backe. Och om någon är dum mot henne blir jag en helt galen mamma. Men det kan hon uppskatta för tillfället...men sedan sänka mig totalt bara en stund efter....

Jag avskyr min dotter! (långt)

INNEHÅLL