Jag avskyr min dotter! (långt)
Hej TS,
Du och flickans pappa har säkert gjort många fina saker för er dotter, men det kan ju hända att det inte varit tillräckligt "good enough" för er dotter som verkar vara en person som har svårt att reda ut saker för sig själv. En del personer behöver mer än andra och hon kanske är ett exempel på det. Med andra ord kan det ligga något i det hon säger när hon anklagar dig, samtidigt som det ligger något i din upplevelse av att du har ansträngt dig för att göra det bästa för din dotter.
Jag har själv varit mycket besviken på mina föräldrar. Nu är jag över fyrtio år och pusselbitarna har börjat falla på plats, men det har varit ett svårt pussel att lägga. I min familj finns autism och andra psykiska problem på bägge håll och jag själv har också ärvt vissa svårigheter. Förklaringen till mina föräldrars beteende har alltså inte bara legat i deras val, utan de har haft brister som har gjort det svårt för dem att relatera till och förstå andra människor.
Det är jättesvårt att förhålla sig till att människor saknar förmågor som man tycker borde finnas där. Jag har sänkt förväntningarna och upprättat tydliga gränser. Nu är ju din roll i förhållande till din dotter en annan, det är du som är föräldern. Personligen tycker jag att en förälder ska sträcka sig längre i att ta hand om besvärliga relationer till barn än vad barnen ska göra. Det är ju ändå föräldern som en gång har haft makten och barnet som har varit beroende och en förälder bör göra sitt yttersta för att barnen ska kunna hitta ett sunt oberoende.
Att din dotter bryter mot ett normala uppförandekoder är förstås inte bra, varken för henne eller för de andra i familjen. Hon behöver gränser. Hon verkar också behöva skapa sig ett sammanhang av sitt liv där allt inte är svart eller vitt. Ni verkar också behöva säga förlåt till varandra. Kanske att familjeterapi med en skicklig terapeut skulle kunna hjälpa er?
Hoppas ni hittar en väg till ett bättre liv.