Jag avskyr min dotter! (långt)

Jag känner igen det här så väl, fast inte från din synvinkel utan ifrån din dotters.

Vi hade den här problematiken i min uppväxt med och det bottnade i att ingen vuxen någonsin respekterat mig eller mina syskon. Barn var blanka papper att fylla i med allt för höga krav, ett slags kortväxta vuxna som förväntades uppföra sig utan att ifrågasätta.

Någon egentlig genuin tid och omtanke märkte vi inte så mkt av, även om jag som vuxen förstår att dom försökte. De var så upptagna av varandras bråk och sin egna egoism att vi mer blev något slags statuskvitto. Den tid och omtanke som lades på oss kändes mer som något som ämnade fylla deras "nu-har-jag-varit-en-bra-förälder"-kvot.

Min mamma kommenterade gärna med en suck (när hon blev arg) "vad skulle jag med er till?/varför skaffade jag mig så många barn?". Eller "du bor i MITT hem, här bestämmer jag/det är jag som bor här/betalar hyran/är snäll som ger dig ett rum". Både hon och pappa tog ofta på sig offerkoftan och tyckte synd om sig själva medan vi förväntades ta föräldraroll.

När de skilde sig var vi som spelbrickor man använde sig av för att få ett försprång eller hota den andre. Därefter gnällde mamma ständigt över att vi var så jobbiga och att vår pappa var värdelös och pappa hotade att skicka hem oss så fort vi inte dansade efter hans pipa.
Vi ville bara flytta, bli lämnade ifred från dessa människor som bara sårade oss (också därför att de såklart försökte göra gott och menade väl).

Plötsligt en dag fick vi nog. Då var vi "psykiskt sjuka" (ja det var exakt vad som sades) och vi skulle dra in BUP.

Och hela den här tiden hade vi bara velat bli respekterade, sedda och fått en ursäkt. Istället satte föräldrarna på sig offerkoftan, som de alltid gjorde. Så vi gav upp, sket i allt, blev bittra och började baka tillbakakaka.

Rosenöga: japp. Den ena rymde titt som tätt, började knarka, sålde våra grejer, fick hämtas på polisstationen otaliga gånger, skar sig i armar och lår osv (soc ryckte in och bistod med lägenhet vid 16 års ålder. De insåg att det var ohållbart att det "barnet" bodde kvar hemma).

Den andre flyttade runt mellan kompisar, klippte banden med både mor och far, fick svår panikångest, svår aggressionsproblematik och självmordsfunderingar.

Idag har vi hittat tillbaka till livet men kontakten med mamma och pappa mår vi bäst om vi slipper.

TS: jag menar såklart inte att exakt samma saker sagts i ert fall.
Och mina föräldrars version av detta är ju att de älskat oss högt, låtit oss komma till tals, respekterat oss och gjort det bästa dom kunnat.
Ingen människa är rätt och slätt dum.

Vad jag menar är att din dotter behöver bli sedd. Hon saknar nog grundtrygghet, något som kan ha etablerats tidigt.
Det är svårt att få syskon men det är ännu svårare att få halvsyskon och att dessutom ha en främmande man boende i ens hem.

Barn vet så mycket mer än du tror. Hon är säkert fullt medveten om att du innerst inne skyller uppbrottet med din förre pojkvän på henne och känner nog din besvikelse över henne just nu. Hon kanske bara gör vad hon tror förväntas av henne (min dotter är liten men jag ser hur fort vi kan hamna i en nedåtspiral, när jag bara säger nej och skäller så gör hon bara mer och mer "dumma" saker).

Irriterad: Du får ursäkta men jag skulle aldrig göra så mot min dotter, svika henne när hon behöver mig som mest.
Man måste komma ihåg vem som är barn och vem som är förälder. Hämnd och utfrysning låter oerhört barnsligt.

Självklart har jag många gånger själv satt mig in i tanken att detta skulle kunna utspela sig mellan mig och min dotter, och den dagen det gör det så tar jag med henne själv och åker utomlands. Bara tar det lugnt, ägna mig åt henne och "fånga upp henne" med uppmärksamhet.

Tvärtom vad du tror så tror faktiskt jag att belöning och att vända spiralen är rätt väg att gå.

Nina, tack för ett bra inlägg!