Jag avskyr min dotter! (långt)

Håller med mingella. Din dotter är ett resultat av din och sin fars fostran och omsorg. Ni ville kanske mycket för henne men lyckades kanske inte ändå. Hon verkar haft ett väldigt hattigt liv och med allra största sannolikhet inte blivit respekterad för den hon är eller fått sina behov tillgodosedda. Ta ansvar över det som varit. MEN det ni håller på med hjälper ingen. Du drivs av skuldkänslor vilket bara kommer att göra saker värre. Ta ansvar och acceptera det förgångna men lev sedan i nuet. Behandla henne som den vuxna individ hon är. Det innebär respekt för henne utan att ta ifrån henne ansvaret över sina egna handlingar och sitt eget liv. Det låter som om hon skulle kunna lida av exempelvis emotionellt instabil personlighetsstörning (bordefline). Det finns behandling för det (dialektisk beteendeterapi eller mentaliseringsbaserad terapi). Man kan antingen gå genom allmänpsykiatrin eller skaffa privat terapeut. Men hon måste vilja själv.

Hur mycket man än anstränger sig och hur goda intentioner man än har som förälder så kan man inte komma ifrån faktum att man i sitt föräldraskap påverkas av sin egen barndom. Särskilt om man inte fått professionell hjälp att bearbeta det. Att ha skuldkänslor för det som har hänt hjälper ingen men det betyder inte att man ska avsäga sig allt ansvar för det förgångna. Jag blir illa berörd över att du så självklart tvår dina händer från allt ansvar i dotterns problem idag. Uppenbarligen har hon inte fått det hon behövt under sin uppväxt eftersom hon är som hon är. Har du nånsin försökt ta reda på hur din dotter uppfattat sin uppväxt? Eller granskat ditt egna föräldraskap med kritiska ögon? Har du bett henne om ursäkt för dina tillkortakommanden (som du än så länge inte ens erkänner)? Hon är vuxen och ansvarar för sitt egna liv. Men hon har problem och behöver eventuellt bearbeta och försonas med sin uppväxt innan hon kan må bra. Ditt erkännande av att du eventuellt skadat henne som barn kan hjälpa henne i den processen. Faktum att du tar ansvsr för dina handlingar kan fungera som en god förebild för henne. Att du tar ansvar över dina egna misstag innebär inte samma sak som att idag agera kontraproduktivt utav skuldkänslor. Det handlar om att var och en tar ansvar för sig själv. Du för dina misstag då och nu och dottern för sitt beteende idag.

Om du hade betett dig illa eller skadat mot en väninna skulle du förmodligen ta ansvar över det och be om ursäkt. Förtjänar inte barn det samma? Har du ställt din mamma till svars för din barndom (antingen fysiskt eller bara för dig själv)? Om du inte gjort det kan jag förstå att du inte accepterar ditt eget ansvar i din dotters barndom heller.

Skitföräldrar i så fall. Man sätter ett liv till den världen. Misslyckas med att ge barnet förutsättningarna att leva ett stabilt, harmoniskt och självständigt vuxenliv. Sedan tvår man sina händer och frånsäger sig allt ansvar och erkänner inte ens för sitt eget barn att man misslyckats eller gudbevars ber om ursäkt.

Din dotter är vuxen och bör behandlas som en sådan. Du må ha gjort misstag (det gör alla föräldrar mer eller mindre) men det var då och nu är nu. Personligen anser jag att man som förälder ska ta ansvar över sina de eventuella skador man åsamkat sitt barn. Men det betyder INTE att man ska kränka någons personliga gränser eller låta sig kränkas. Det är skillnad på att låta sitt vuxna barn kravlöst fortsätta bo kvar hemma och tolerera både det ena och det andra och att låta barnet bo kvar under vissa förutsättningar. Det kan vara att man ställer som krav att barnet inte ska kränka eller skada andra familjemedlemmar. Eller bidra till de gemensamma utgifterna. Eller vad som helst. Och slänga ut barnet om barnet inte klatar av kraven.