Jag avskyr min dotter! (långt)

Det du skriver Mingella får mig att rysa, du kunde vara jag., TS historia fick mig att sörja för mig själv, jag är den där dottern precis, jag visste att min mamma inte tyckte särskilt bra om mig, tror egentligen hon började förakta mig redan när pappa stack, det var nog lite mitt fel att han drog enligt henne. Hur som haver, jag slussades från BUP till ungdomshem, skulle bo hos pappa så han fick "ta i med hårdhandskarna" osv.. Ja jag var strulig, jag var uppkäftig, söp, och bråkig, men jag var ju bara galet osäker, rädd och ensam... och varje gång jag gjorde något dumt så var det något nytt fel på mig.. fick alltid höra.. "Dagis förstörde dig", "du är såhär för att jag var ensamstående" osv.

Det ska tilläggas att jag hade även massor av goda sidor... dom togs ju dock aldrig upp. Jag var runt 13 års ålder extremt självmordsbenägen. Nu snackar vi att det enda sättet för mig att komma till ro på kvällen och kunna sova var att säga till mig själv att det inte finns något att oroa sig för längre, för imorrn minsann då ska jag äntligen ta livet av mig. imorrn ska jag våga. Det som är mest skrämmande är att jag idag, 35 år gammal fortfarande kommer på mig själv att upprepa detta lugnande mantra när jag ska sova om jag är stressad.

Detta har i sin tur sedan gett mig dåligt framtidstänk och konsekvenstänk. Jag ska ju dö imorrn, så det gör väl inget att jag äter den här chokladbiten idag.

mjo min mamma skulle nog oxå hävda att hon varit en exemplarisk förälder, för hon kan inte förstå att hennes sätt att vara och tänka rent ut av inte varit sunt. Hon har alltid sett sig som "HON" och sedan jag. Dvs som Mingella uttrycker sig, jag har varit en gäst i hennes hem, hon jobbar så jag ska få mat på bordet, jag ska vara tacksam, jag har fått ta vuxenansvar från 6 års ålder, och förväntats hantera saker som en vuxen, och när jag inte klarat detta är det inte för att jag var ett barn, utan för att det var något nytt fel på mig som person.

Det jag egentligen ville ha sagt var att detta hattande hit och dit, att känna sig oönskad av sina föräldrar, att känna att dom skaffat "nya barn" och gjort en ny familj är fruktansvärt, och HON VET att du inte gillar henne, sånt känner barn på nolltid, och då hamnar ni i en spiral där hon testar dig för att se om du verkligen älskar henne, och du tycker mer och mer illa om henne, varpå du inte orkar, utan bekräftar hennes oro.

Hm det är inte mig det ska handla om men jag var tvungen att förklara hur JAG kände, då jag kunde identifiera med dottern i TS inlägg. Som sidnot dock så håller jag med fullt i allt du säger, jag har oxå gjort precis det. Jag har ingen kontakt alls med mina ena förälder och sporadisk försiktig med den andra idag, och så mår jag bäst.

Idag har jag ett fantastiskt liv, jag tog mig ur det värsta av det, men spåren finns kvar, och det handlar inte om att man gör dumma saker och gömmer sig bakom självömkan, utan hur mitt synsätt på världen och på mig själv påverkats. Tex så brukar människor i min och liknande sitsar få stora självkänsleproblem genom livet. Blanda nu inte ihop självkänsla och självförtroende här :)

Att känna sig oälskad av sin förälder, som är den personen som ska älska dig "no matter what" är nog den värsta känslan man kan ha. Herregud vad värdelös man måste vara om inte ens mamma kan tycka om en.