Har alla som har barn svårt att förstå?!

Åter igen har vi varit på en tillställning där det var massor med människor i vår egen ålder (30-35+). De flesta har ett eller flera barn, vi har inga. Vi är gulliga mot allas barn och lyssnar intresserat på alla historier och anekdoter om hur det är att vara förälder. Vi ler medlidande när de gravida klagar över sina krämpor. Men så kommer obönhörligen frågorna: "Är inte ni suuugna?" "Har inte ni några knoddar på gång?" "Men, vill inte ni ha barn?"

Fatta någon gång att om man är 35+ och inte har barn redan, så beror det på två saker:
1) Antingen vill man inte ha barn och vill slippa förklara varför för halvt främmande människor
2) Eller så kan man inte få barn och vill slippa förklara varför för halvt främmande människor

Saknar man totalt empati eller förmåga att sätta sig in i barnlösas situation när man själv har barn?
Det verkar inte bättre. Jag börjar så sakteliga förstå barnlösa som vägrar umgås med barnfamiljer.

Det jag vill med tråden är att ventilera och kanske också väcka en tanke hos alla er lyckligt lottade som har barn. Det är inte en självklarhet för alla, tyvärr!!