Dottern gråter varje dag i förskoleklassen!

Hej!

Vår dotter har nyss fyllt sex år. I höstas började hon i förskoleklass. Hon har tidigare gått på en liten förskola. Förskoletiden gick upp och ner. Hon trivdes egentligen inte till hundra procent förrän sista året, då hon blommade ut mer. Hon visade mer av den tjej vi ser hemma - glad, busig, skrattig och påhittig. Hon är ganska blyg, försiktig och osäker i sociala sammanhang där det är mycket folk, och så har det alltid varit. Hon har blivit orolig när man byter aktivitet - typ går in, går ut eller börjar/avslutar en lek. Hon har ofta varit ledsen på förskolan.

Förskoleklassen hon nu har börjat i består av drygt 20 barn. På eftermiddagarna går hon på fritids, och då är barnantalet det dubbla, då de går på en fritidsavdelning tillsammans med en klass ett. De är dock ofta indelade i två grupper. Skolan är stor med över 600 elever. Första veckorna i förskoleklassen gick kanon. Hon trivdes och längtade till skolan. Hon går i samma klass som en flicka och en pojke från sin gamla förskola, vilket var en stor trygghet redan från början. Vid inskolningssamtalet berättade vi om vår oro att hon ibland blir ledsen och osäker i nya grupper, och det kändes som om personlaen tog oss på allvar, även om de inte sett ngt av det då. De hade även fått en bra överlämning från gamla förskolan, där de beskrivit vår dotter så fint, med både hennes styrkor och sådant hon behöver utveckla mer.

Veckorna gick. Dottern sov bättre än någonsin och hon åt bättre än tidigare. mgont och andra åkommor som vi kopplat till hennes oro, försvann helt. Vi var jätteglada såklart, att det gått så bra. Så någon vecka innan höstlovet, v 44, berättade lärarna att hon varit ledsen i skolan. Det hade inte varit något speciellt, utan hon hade sagt att hon saknade mamma. Efter detta har det eskalerat. Hon gråter ofta när vi lämnar henne. Hon börjar gråta under nagarna, ibland flera gånger. Hon säger då att hon saknar mamma. Personalen har försökt att trösta, säga till på skarpen, inte uppmärksamma så mycket osv, men de tycker inte att det gör så stor skillnad hur de gör. Hon blir alltid sist i matsalen. Hon har liksom förlorat sitt "driv". När de får en uppgift, sitter hon bara och tittar. När de andra barnen är klara har hon inte börjat. Sen blir hon ledsen för att hon inte hinner färdigt. Lärarna upplever att hon är så rädd att göra fel, att hon inte kommer igång. Lärarna upplever även att många barn vill leka med vår dotter, att hon inte är ensam, men att hon själv inte söker kontakt i stor utsträckning.

Självklart har vi pratat med dottern om detta. Hon kan inte sätta ord på att det är en speciell händelse som utlöser att hon blir ledsen, därför gissar jag att det mer är en "känsla" hos henne att allt bara blir för mycket, men jag vet inte. Hon säger att alla är snälla i skolan. Det hon säger är att:
- hon aldrig får vara ifred
- andra bestämmer alltid vad hon ska leka (hon blir överkörd eftersom hon inte säger nej)
- hon längtar efter mamma
- hon tycker att skolan är tråkig, hon vill vara hemma
- det är svårt att komma ihåg allt man ska göra
- de andra vill leka springlekar, men hon springer långsammare än de andra
- det är rörigt och pratigt hela tiden

Jag kan tillägga att vår dotter i princip kan läsa och räkna sen något år tillbaka. Hon har fantasi och pysslar mkt hemma. Hon har ofta kompisar hemma, och då kan hon leka med dem timmar i sträck. Jag hör dock att hon inte säger ifrån då heller, hon säger kanske att hon inte vill ett par gånger, men när kompisen tjatar, ger hon sig. Detta reflekterar hon ofta över på kvällen. "Det var kul när Lotta var här, men det var inte kul när hon bestämde vad vi skulle leka" eller "Vi skulle leka min lek sen, men vi hann inte det" osv. Varje morgon frågar hon om hon inte kan vara ledig idag eller följa med mig till jobbet.

VI som föräldrar mår så dåligt av att se henne vara sådan här, och då är det säkert ingenting emot hur hon mår. Jag känner förtroende för pedagogerna, men vet att det är mycket barn, och de får svårt att hinna med någon som inte tar plats. Jag märker att även de kan bli frustrerade över att det inte blir bättre. Jag känner även själv att jag förlorar tålamodet ibland (usch, nu börjar mina tårar att rinna för det är just detta som är jobbigt, att inte alls veta vad som är det bästa) jag har sagt till henne på skarpen att hon får skärpa sig i skolan, att alla barn måste gå dit. Att hon ju har många kompisar och att mycket är roligt. Men givetvis hjälper det inte att jag blir frustrerad. Jag försöker oftast att säga att det är ok att var ledsen i skolan, att sakna mig, att inte tycka att allt är roligt osv. Hon säger att hon inte vill bli ledsen i skolan, men att det bara kommer och att hon inte kan stoppa det. Hon har sagt att hon vill gå i en annan skola, men kan inte säga vad skillnaden skulle bli då, så jag vet inte vad hon tänker sig.

Oftast frågar jag pedagogerna hur dagen varit, men ibland orkar jag helt enkelt inte höra. Försöker intala mig att om de inte säger något har det varit en ok dag...

Det här blev långt och lite rörigt, men jag hoppas att Du får en någorlunda bild av hur situationen ser ut för oss just nu. Vill gärna ha reflektioner kring detta. Kan det vara så att hon inte är "mogen" för detta, att det bara är att vänta ut, eller ska man gripa in och göra ngt drastiskt? Hur mycket ska man prata och "älta"? kan vi vara på rätt spår att det är hennes alllmänna känsla av att allt är för mycket som gör hennes reaktioner, eller tror Du ändå att det är något speciellt? Känner mig "elak" varje morgon när jag lämnar henne där hon inte vill vara. Ser en glad och pigg tjej i bilen på väg till skolan, förvandlas till en osäker och osynlig tjej när jag ska gå från skolan.

Hur ska vi bäst hjälpa vår dotter?