Utmattad ensamstående mamma

Hej,

Min son är 3 år och kan bli helt okontrollerbar , jag har försökt förstå och se vad som triggar igång honom men jag kan verkligen inte sätta finger på det!

Bara ett exempel som hände idag, vi var ute och lekte i snön, vi busa och lekte att han jobba i en affär och jag kom och handla av han,sen börja han skojja och rulla runt och jag sprang efter han och busa sen hoppa jag ner i snön och där sprack de, han blev helt "galen" börja skrika och gråta att jag förstörde hans trappa sa han??
Jag hoppa ner i snön från hans "affär" och de fick jag tydligen inte göra, precis då tänkte jag han är nog super trött nu och grinig det var runt tiden innan vi ska vila så jag försökte komma tills hans nivå, så sa jag kom så lagar vi den men allt var fel han kasta sig runt hysteriskt.
Tillslut tänkte jag nee han kan inte hålla på så här hela tiden så då sa jag kom nu så går vi upp i lägenheten nu räcker det. Och då blev de värre, då tog jag pulkan vi hade med oss och börja gå, han skriker! Och vägrar komma efter. Det slutar men att jag tar han under armen och går upp, han är helt hysterisk nästan blå i ansiktet skriker och försöker slå mig ! jag släpar han i famnen upp i lägenheten och sätter ner han och försöker prata med honom. Men han slänger sig runt och nästan skadar sig själv försöker hålla i han lite så han inte ska kasta sig själv in i byrå eller så.
Sen tar jag av han kläderna och han bara skriker och slåss och är helt galen! men jag försöker att inte bry mig om det och drar av han kläderna säger till ahn nu får du gå in på ditt rum och tänka över, man kan inte bete sig så här!
Han springe ut fortfarande lika galen slår nyper , jag bara tar han in i rummet igen och står och blockerar vägen så han inte ska gå ut!
Efter en 1 h bråk så övergår det till att han hulkandes vill ha min uppmärksamhet på mer ett förlåtandes sätt, men då är jag helt slut och så förbannad att jag bara vill vara i fred. Jag liksom skakar och är gråtfärdig efter denna insident!

Och de här händer minst en gång om dagen ungefär, om inte hemma så på dagis!

Och det kan vara allt från att man sagt till han, eller att man ska klä på honom till att byta en blöja!

Pratar man med han efter när han är lugn då säger han tex - Jag ville inte byta blöja, jag blir ledsen då.
Så han verkar förstår

Men hur kontrollerar jag detta, avd gör man?? Det går liksom inte att lugna han när han får "utbrotten"
Vissa fall när jag hämtat han på dagis och han får det så har jag behövt ringa så någon hämtar oss för jag får inte ner han i vagnen.

Vad ska jag göra ? Hjälp mig!!
Jag orkar inte mer med det här :(

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-12-06 13:05
Sen vill jag bara tillägga, efter allt när vi är sams då är han en ängel resten av dagen säger förlåt för allt och lyssnar på allt jag säger .. Fattar 0!

Hej!
De situationer du beskriver när din son blir utom sig över någon liten detalj som inte går att undvika eller förutse, är något som väldigt många småbarnsföräldrar skulle känna igen.
Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att din son kommit in trotsåldern. Men man kan också säga att han är i ett intensivt utvecklingsstadium där han ska ta in stort och smått. Han ska fortsätta vara liten och leva i sin lekvärld samtidigt som han vill vara med och bestämma över sig själv. Ganska ofta går de två behoven inte riktigt att förena och det är då sammanbrotten kommer. Det är inte medvetet från hans sida, snarare ett tillfälligt övermått av känslor av frustration som han inte kan hantera.
Det blir då din sak att hantera. Kanske genom att förutse och lära dig knep att undvika de värsta fallgroparna. Helt kommer det inte att gå, men om du försöker uppträda konsekvent, inte smittas för mycket av hans frustration, för då drar utbrottet ut på tiden. Kan du i stället lugnt, hålla i honom, hålla om honom och också hålla fast honom som det också låter som du gjort, så är det den bästa hjälpen för honom att få hejd på sina känslor. När det väl gått över visar han ju hela sitt beroende och sin litenhet igen. Hjälp honom sedan att så sakta ta stegen mot den stora världen.
Det viktiga är att du står där som en stabil vuxen och håller för hans tillkortakommanden. Detta är självklart jobbigt som ensamstående och när det pågår. Men du ska veta att det är en övergående fas. Och ta gärna rent praktisk hjälp av andra när det blir för mycket. Prata också med dina vänner om din egen frustration, så blir det sen lättare att förhålla dig lugn till honom.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark

Utmattad ensamstående mamma

INNEHÅLL