Hur bete sig kring sonens ticks??

Usch det är så känsligt att ha tics. Hade grova tics hela min uppväxt och blev väldigt mobbad pga det.

Om folk påpekade det så ville man i princip sjunka genom jorden och försvinna för gott.

Tycker inte du ska säga att han inte ska snörvla för att han inte är snorig. Det låter väldigt fel. Du vet ju att det är tics, och det är okontrollerade och för MIG blev det värre om jag visste att någon skulle se eller framförall påpekade det.

Nej  säg ingenting alls. Påpeka det inte över huvudtaget. Han kan inte hjälpa det.

Min dotter har OCD och tics. För ett barn i din sons ålder finns det mycket hjälp att få, men då måste ni nog gå genom soc. Jag vet hur det känns, kände mig också illa bemött och det kändes som om alla trodde man var en dålig förälder för att barnet hade problem. Men man måste hoppa genom deras ringar för att få det ens barn behöver. Jag skiter nu fullständigt i hur bup eller soc ser på mig som förälder...så länge mitt barn får den hjälp hon behöver och förtjänar. Jag kan stå ut med förudmjukelsen för hennes skull. Men visst är det tråkigt att det är på det sättet!

Tack för era svar,ska försöka att inte säga nått alls kring det men undrar om man skulle kunna prata med honom om detta är ju ingen diagnos han fått egentligen.jag tänkte om han tycker att det är jobbigt om vi inte pratar kring det heller??kan inte skolan hjälpa till och få igång en utredning.Nån med tics söm har fått hjälp och nån som inte fått det söm kan berätta lite hur de tänker kring detta???

Min tjej har liknande tics.
Det bästa för oss är att försöka ignorera ticsen.
Påpekar vi något så blir det snarare värre.
I o med att vi inte sagt något har det minskat massor, förutom då hon blir stressad eller nervös. Då dyker dom upp igen.
Hon har även andra tics, men vi kör på ignoreralinjen där också. Får väl se om det funkar.
Dom brukar ju som sagt bytas då och då.

Jag tycker sonens tics blir värre ex nät vi tittar på tv,då är det hela tiden och det är det som blir frustrerande då jag inte heller tänker på det annars men just när vi har myspys så sätter det i gång.

Det är förmodligen för att han slappnar av och känner sig trygg som det sätter igång.

För mig var det så, antingen om jag kände att folk bevakade mig blev det värre.
Och sen när jag slappnade av och var omgiven av människor jag var trygg med, då " släppte jag spärren " och det blev då lite värre pga det..

Ursäkta att jag små ler.
Precis som min dotter då. 
Som sagt, jag tror på att ignorera och stå ut.
Min dotter gillar inte att prata om det. De gånger vi provat har hon svävat ut i andra diskussioner. 

Tror verkligen det är det bästa. Att ignorera... Usch. Jag får en sådan klump i magen bara jag tänker på hur FRUKTANSVÄRT det var att ha dessa tics under uppväxten.

Skammen, att vara "annorlunda", att folk tittade. Men det värsta av allt var att man med hela din kraft FÖRSÖKTE att inte ha dem jädra ticsen, men då blev det bara värre. Man skäms fruktansvärt, mot alla. Så att ignorera tyckte jag var det bästa. Hundra gånger bättre att folk "låtsades" att dem inte tänkte på det än att dem kollade eller än värre påpekade det.

På tal om tacksamhet för saker i livet så är jag faktiskt hemskt tacksam att mina tics av sig självt försvann då jag blev i 17 års åldern.

Det gillas. 

Okej ska försöka ignorera det,men har ni någonsin tagit upp detta med barnen inte bara när det händer utan annars,jag menar om han egentligen vill prata om det och vi ignorerat??

Jag tror faktiskt att om han verkligen vill tala om det så kommer han att "hinta" ganska tydligt.
Då barn  i den där åldern känner för det, så brukar dom på något fint sätt komma in på ämnet dom vill veta mer om.