När allt kommer kring så tror jag faktiskt att när jag väl träffar någon och inleder ett nytt förhållande så skulle jag nog vilja att den personen också är introvert. Jag har levt med en extrovert person i 15 år och det var inte alltid lätt att få förståelse...
Sa man till henne man skulle behöva en stund för sig själv, fungerade inte det.. Till och med när jag ett tag var utarbetad och jag var på väg in i väggen så hade hon ingen förståelse till att låta mig vara...
Jag tror att en introvert person förstår detta behovet bättre vilket leder till att man kan ge varandra tid.
Exxet hade ett behov av att man hela tiden interagerade med varandra, man skulle snacka "i mina ögon" oavbrutet från det man kom hem, vad har du gjort idag? Vad har du ätit? Vad gjorde de andra? osv.. i hennes ögon var jag nog otrevlig eftersom mina svar var korta och inte långa utlägg och ibland blev hon sur för att jag knappt ville snacka med henne, men jag har inte det behovet av att snacka ut efter varje dag... När jag lämnar mitt jobb så vill jag lämna det där, även om min roll betyder att man kan ringa mig dygnet runt och be om hjälp med olika saker så betyder inte det att jag vill leva i mitt jobb 24/7
Om man inte satt med henne i soffan hela tiden så var man också otrevlig och osocial, titta på TV, titta på Film, prata, klänga på varandra hela tiden, gå hem till grannen och snacka, gå ut på gården och snacka med grannarna och dricka kaffe där ute...
Jag kanske är skittråkig, men jag trivs i min borg, mitt hem... Jag är totalt tillfreds med att sätta mig vid min arbetsplats där hemma vid datorn, på med hörlurarna och lyssna på musik, spela på xboxen, eller surfa lite, eller knacka lite hemsidor, redigera film... Livet för mig var perfekt att bara veta att min partner FINNS i min närhet, min partner sover med mig, älskar mig som den jag är, att snacka är helt okej, bara det inte handlar om konstant jiddrande om saker som är totalt meningslösa.
Det tråkigaste är att bli anklagad för att vara otrogen när man inte vill snacka hela tiden och hon börjar bli misstänksam, när man sen inte är intresserad av snacka djupare om problem som inte finns så byggde detta på hennes misstankar och anklagelserna blev värre och för laga något som inte var trasig alltså att "rädda" förhållandet som i mina ögon inte behövde räddas så var lösningen att typ "knulla allt bra" hur bra nu det är? Vi knullar det bra!!! Vi skaffar ett barn till för det räddar ALLT!
Jag gick inte med på att skaffa ett barn till av den anledningen och sex varje dag... njae.. jag fungerar inte på det sättet att man kan styra mig med krav och scheman.
Hennes kravställande gjorde att vi snarare gled ifrån varandra och anklagelserna blev värre trots att jag förklarade för henne..
1. jag vaknar på morgonen
2. jag går till jobb
3. jag kommer hem från jobb
4. jag är hemma tills jag lägger mig och somnar
5. tillbaka till 1.
Hennes behov till att vara social och ha kroppskontakt hela tiden och mitt behov att inte vara social eller ha kroppskontakt med någon hela tiden gjorde att vi gled ifrån varandra. Allt detta började i det 5-6 sista åren i vårt förhållande, jag måste medge att det var inte ALL BAD... Vi hade goda stunder också och de första 10 åren i vårt förhållande så var allt underbart.
Trots detta tror jag inte det är något problem för Introverta och Extroverta att ha fungerande förhållanden, det som jag ser som ett problem var att jag inte kunde sätta fingret på varför jag inte hade samma behov som henne, precis som jag sa innan, det kan vara bra att veta att man är introvert för då kan man upplysa sin extroverta partner att det är så här jag fungerar, snälla förstå att jag har inte samma behov att vara supersocial som du men jag möter dig gärna halvvägs om du gör detsamma för mig.
Därav kan det vara bra att kunna sätta ett namn på ens egenskap, vem vet.. hade jag kunnat detta innan och bett henne läsa genom länken som jag postat innan (10 myths about introverts) så hade kanske hon och jag levt lyckliga än idag och firat vår 16 års dag för en vecka sen. Istället så har vi en "bad breakup" bakom oss och kan inte snacka med varandra, vi har bara barnen. Hennes misstankar kvarstår och hon tror jag lever som en casanova trots att jag snart är guldmunk ;)
Jäklar vad långt det blev...