Vuxna "styvbarn" hatar mig

Håller faktiskt med dem som säger att du ska stå på dig, det är ditt hem! Det spelar ingen roll att man är arg på någon, man bete sig inte så här i andras hem. 

Du får förklara för din sambo hur HANS val påverkar idag, blir det ingen ändring får ni väl bli särbos (även om det känns bittert) 

Dock måste jag säga att folk är förvånansvärt omogna i sina relationer till andra - tycker faktiskt inte att du betett dig speciellt strålande själv då du ingår relation med någon som redan är gift, håller med om att det är han som bär huvudansvaret gentemot sin familj men tycker du verkligen (handen på hjärtat) att dit beteende verkligen är helt ok? Inget dåligt samvete överhuvudtaget? Tänk om du var gift med 3 barn och DIN man drar med någon annan, hur skulle du känna dig?Ok att man inte ska svartmåla men tycker du har väldigt dåligt omdöme när det kommer till andra människors känslor.  Tycker ni kan prata er blå, otrohet är aldrig något som är ok mot någon partner - blir bara bittert precis som du känner nu. Tycker du ska stå på dig i ditt hem men kanske försöka förstå deras känslor lite mer, har du den attityden mot dem du visar här kan det vara en förklaring till varför de agerar som de gör.

Kära TS, mitt inlägg var inte menat som ett påhopp utan mer en allmän suck då trådar som denna där otrohet skapar problem ofta bemöts med total oförståelse när omgivningen reagerar negativt på ens otrohet. Jag tycker absolut inte att barnens beteende som du beskriver är acceptabel på något sätt, hade de betett sig så i mitt hem hade de åkt ut, oavsett vem de var eller vilken historia vi hade tillsammans.

Om min man var otrogen mot mig med en annan kvinna så visst, det är väl honom jag borde skälla på och inte kvinnan men vart har folks vardagsmoral tagit vägen? Precis som att bara för att det ena är fri och oberoende skiter man fullständigt i allas andras känslor - i det här fallet hans familj. Varför struntar vi i andras känslor? Inleder förhållanden med människor som redan har ett? Tja, säger inte att TS egentligen betett sig sämst här - påpekar bara att jag förstår varför många reagerar på situationen.

Tycker dock att de runtom TS verkar agera som riktiga rötägg, mamman beskriver du inte så mycket men barnens reaktion hör väl ihop med hennes.  Stå på dig i ditt eget hem, där borde din man faktiskt ha mer förståelse men jag misstänker att han mår dåligt över hur han gjorde slut med sitt ex - inte det optimala sättet att göra slut på. Hans dåliga samvete spökar mest här tycker jag det verkar som, svårt att lösa situationer som denna då jag förstår bitterheten hans familj känner över situationen men att ta ut dem helt och hållet på dig känns väldigt omoget. Kanske du borde sätta dig ner med din karl och förklara för honom precis hur du känner, att du blir "utputtad" i ditt eget hem? Vad säger han när du förklarar för honom?

Bara arg på dig? Låter knäppt, jag hade varit helgalen på min karl om han gjort så (kan ju inte säga att jag älskat den han gjorde det med men nog hade han fått bära huvudskulden). 

Men att han har dåligt samvete är ju kanske inte så konstigt, dock undrar jag bara - är det längesen han lämnade sin fru och flyttade in med dig? Barnen är så pass stora att de faktiskt borde kunna uppföra sig lite bättre men din sambo måste tillsammans med sin familj "läka sina sår". Känns ju som att de borde sätta sig och prata med varandra, förklara hur de alla känner - dig inkluderat.

Går inte det så försök visa hur mycket du älskar deras pappa. Beter de sig elakt så säg: Jag är ledsen att du känner på det viset, vill du prata om det? Försöker de puffa undan dig så säg vänligt men bestämt: I vårt hem gör vi inte så här. Säg inte DITT säg VÅRT. Sen måste ju faktiskt din sambo komma över de värsta känslorna och börja stå för dig som sin nya sambo.  En skilsmässa kommer aldrig ensam, även om hans sätt att skilja sig på var bitter betyder inte det att man måste vara bitter hel sitt liv (den som är oskyldig till dåligt beteende kan ju få kasta första stenen liksom).

Jag hoppas det löser sig TS - annars är enda lösningen att flytta till separata boenden men det känns mer som ett flyktbeteende än en riktig lösning.  

År efter år? Men herregud, hur länge har det här pågått? I någon ände får de väl ändå lägga ner sitt krig mot dig... Känns ju nästan lite bisarrt alltihop. Om mamman dessutom är lycklig och har hittat en ny så finns det väl ingen anledning till att fortsätta bråka om det? Gjort är ju gjort och man kanske inte är stolt över det men man måste ju faktiskt kunna lägga saker bakom sig. Kan man inte det bearbetar man känslorna på fel sätt. Känns nästan som att dessa personer fastnat i tankebanorna att de ska vara arga på dig bara för att, finns inga vettiga argument kvar utan bara ett invant beteende de inte försöker ta sig ur. 

Nu vet ju inte jag allt som sagts och gjorts men har det gått flera år skulle ag allvarligt fundera över om jag tycker det är värt det. Jag tror att du helt enkelt också ramlat in i det här invanda beteendet att gå undan - sluta med det. Menar inte att ni ska bli kaxiga mot varandra utan är du i ett rum så är du där, läs en bok och flytta inte på dig. Sitter du i soffan och de kommer dit så varsågod, de får sitta bredvid men flytta dig inte. När din sambo tar hem dem utan att förvarna så berätta att du gärna vill att han berättar innan så du vet vad som händer. Du kanske helt enkelt diskret måste markera ditt revir en aning men för den skull inte få barnen att känna sig ovälkomna. Jag antar att direkta diskussioner med barnen är uteslutet? Kan ni prata med varandra? Ta en fika? Är så trött på folk som fastnar i tankegångar och helt enkelt inte kan se längre...