Vuxna "styvbarn" hatar mig

Nu verkar det vara någon som gör det rätta, dvs en man som lämnar äktenskapet innan han var otrogen. Ja, man kan vara nära vän i flera år innan det slår till, har faktiskt ett par fall i min bekantskapskretsen, där de tog ut separationen innan de tog nästa steg med personen ifråga. 

Och det kan aldrig bero på att mannen inte hade känslor kvar för sin fru?

Jag har förstått det. Män kan inte tänka själva och styrs av oss kvinnor

En av mina väninnor går faktiskt igenom en skilsmässa nu, ja, hon har träffat en annan, men de har inget förhållande, men känslorna finns där.
Varför hon inte separerade innan? Det undrar hon också?

Jag tror det är av gammal vana, bekvämlighet, man rullar på som vanligt. Sedan träffar man en person som sätter känslorna i brand, i de flesta fall så tror jag att man avvaktar, man slänger inte iväg ett långt förhållande för en förälskelse. (det är min väninnas förklaring)
Men märker man att förälskelsen består, att det är något mer, så väljer man kanske att lämna.
Sedan kan man lägga skulden på den som föräldern blir förälskad i, eller acceptera att föräldrarnas förhållande inte var det man trodde det var.

Jag har några vänner som gått igenom skilsmässa (som tagit initiativ till skilsmässa), i samtliga fall har det varit en lång process innan de tagit steget.
 

Sambons ex lever med en man som sambons barn inte gillar, ja, hon valde mannen, men hon träffar sina barn ändå, men för det mesta inte hemma hos henne.

OT, jag är inte det minsta avundsjuk på din tighta relation till släkten, jag har inget behov av att ha sådana relationer, jag tycker det är lagom med ett samtal med min mamma en gång i veckan och att träffas 3-4 ggr per, passar mig perfekt.    

Jag vet att min sambos pappa var otrogen, att han lämnade svärmor för sin nuvarande fru. Men min sambo och hans syskon gillar sin pappa och även hans fru och när jag berättade om tråden för min sambo, så ansåg han att dessa ungdomar betedde sig som svin.

Får man grava psykiska problem av en sådan händelse, då är det annat också bakom och då kan man inte skylla på detta, möjligtvis som en utlösande faktorn, men den hade kommit förr eller senare ändå, men i någon annan form.

Man får känna sig sårad, men man kan fortfarande bete sig vettigt. Det är ingen som kräver att sönerna skall älska Ts, men man kan bete sig som en vuxen och inte som en femåring.

Oj, det är väldigt många separationer som beror på att man träffat en ny, och så fort man blir kär i en annan så är man faktiskt känslomässigt otrogen.
Jag har inte många separationer bland mina vänner, men så gott som alla beror på att de har fått känslor för någon annan, men de har faktiskt i de flesta fall, tagit ut skilsmässan först, men nog sjutton har de varit känslomässigt otrogna. 

Känslor försvinner inte, men att bli vuxen innebär att man hanterar dessa känslor vuxet. Sedan är man inte alltid vuxen, man kan ibland bete sig som en 5-åring, absolut.
Men då kommer det vuxna in, man inser att man inte borde bete sig så och kan också då skärpa till sig.

Jag har träffat folk som betett sig rejält illa mot mig, en av de möter jag ibland genom mitt arbete, och nog sjutton har jag uppfostran och är vuxen nog att bete mig som folk, fast känslomässigt vill jag helst slänga en het kopp kaffe på honom varje gång jag ser honom, ja, han betedde sig rent förjävligt mot mig.   

Det har du fullständigt rätt i, de flesta kring 20 är ganska omogna. Men tillräkligt vuxna för att lära sig hantera sitt uppförande.

I vilket fall som helst om de anser sig vuxna nog att köra bil och rösta, då får de också vara vuxna nog att bete sig eller ta konsekvenserna

Då får man hoppas att dina föräldrar, för deras skull, verkligen kommer älska varandra livet ut. För det scenariet som Iam skriver om är troligen det vanligaste scenariet i en separation.
Om du ställs inför en sådan situation då kan du samtidigt beakta. Den föräldern som väljer att lämna, gör det av fri vilja, dvs det finns ingen anledning att hata den nya. Den som blir lämnad känner sig alltid sårad och övergiven oavsett orsak till separationen.  
Mig veterligen lever man ihop med en person av fri vilja och pga att man älskar varandra. Jag skulle personligen inte vilja leva ihop med min sambo om han stannade av plikt och i rädslan av att såra mig.

Jadu, vad kan säga om en sådan kommentar, pinsam är nog rätta ordet. Om inte vuxna barn kan acceptera att deras föräldrar har ett eget liv så undrar jag om det är så mycket barn att ha en relation till.

Jag har väldigt svårt för när barn, oavsett ålder, skall bestämma och styra över sina föräldrars livsval. Att man har ett ansvar så länge barnen inte kan stå på egna ben är det inga diskussioner om. Men den dagen barnen står på egna ben får de också acceptera att föräldrarna får (efter minst 18 år) sätta sig själv och sina egna känslor i första rummet.

Min sambo, vars pappa ändå träffade sin nuvarande fru under tiden han var gift med svärmor, har inga problem med svärfars fru. Även om hon är lite knepig ibland, han bara konstaterar att det är inte han som är gift med henne utan hans pappa.     

Åh, fjäsk är det värsta som finns. Jag hade fått spel och troligen undvikit en förälder som fjäskar. Men vi har uppenbarligen helt olika syn på både föräldraskapet och relationer.

MItt mål är att vägleda/uppfostra min tonåring till en vuxen människa, som kan föra sig bland folk, även om man inte gillar dom, att respektera andra personers val, även om man inte gillar valen. 
Sambon äldsta fullkomligt avskyr hans mammas sambo (ja, där finns det en anledning, han har betett sig illa mot honom), men han träffar sin mamma, även när hennes sambo är med och det vikigaste, han uppför sig respektfullt och respektera sin mammas val av livspartner.  

Om ts sambo är mån om sina söner, då ser man till att sönerna visar respekt och blir respekterad, och man blir inte respekterad om man beter sig illa.
Jag är mån om min tonåring, men aldrig jag tillåter att han behandlar någon illa, sambon är mån om alla sina barn, men han har alltid markerat om någon betett sig illa. Och under deras tonår så var de inte roliga alla gånger, men min sambo sa ifrån om det betedde sig illa mot varandra, mot mig, eller mot deras mamma.
Pubertala fick de vara, asociala fick de vara (det hör lite till tonåren), men otrevliga, glöm det.  

Jag tror Ts är fullt nöjd med att de inte behandlar henne som något som katten släpar in. Någon relation tror jag inte hon är ute efter i första taget. Men att bli utrfyst i sitt eget hem, är mer än vad många tolererar. Det kallas även med andra ord för mobbing och min värld är mobbing aldrig tillåtet (och även ett skolbarn vet att man inte skall mobbas).

Men uppenbarligen så beter sig dessa barn som skolbarn och bör då behandlas utifrån detta.  

Jag kan bara konstatera att hade du varit sambons barn så hade både han och mamman upplyst dig om att här uppför du dig, annars är du inte välkommen. 
Jag hade agerat likadant mot mitt eget barn, om han som vuxen skulle bete sig otrevligt, om jag mot all förmodan skulle ha ett nytt förhållande, nej, jag hade inte accepterat det (och vet med mig att i en sådan situation hade jag fått stöd från pappan, så man hade inte kunnat gråta ut där heller)
Däremot så hade jag självklart inte accepterat att någon behandlade vårt barn otrevligt heller.

Men behöver inte älska varandra, men man kan bete sig vettigt i varje fall.       

Jadu, det är bara att beklaga och troligen skulle en person med de resonemanget inte vara välkommen bland mina vänner.

Och ännu mer trådar där pappan struntar i sina yngsta barn och bara fokuserar på de förstfödda. Det är precis lika illa.
*tackar än en gång för en sambo som ser alla sina tre barn som likvärdiga och skulle aldrig tillåta utfrysning av någon hemma, men vi har ju facit i hand, tre syskon som är supertighta och bra relationer mellan samtliga*