Barbro skrev 2012-12-10 23:38:47 följande:
Iam - det låter så enkelt att bara samla alla och säga sanningen. Men det tror jag inte många klarat i detta läge. Det har varit en lång process att alls få ungarna att komma till oss. Jag tycker det är sambons ansvar att se till att hand ungar uppför sig acceptabelt mot mig. Skulle jag ta tag i det tror jag det vore helt kört sen. Jag har inte träffat ungarna så mycket förut, allt är trevande. Kanske skulle funka att säga ifrån ordentligt om vi kände varann någorlunda, men inte när det är så här känsligt. Till saken hör också att jag både i skolan och på arbetsplats varit utsatt för mobbing. Så antagligen reagerar jag starkare på detta än jag skulle gjort utan denna erfarenhet. Sambon är jättesur för att jag drog mig undan när jag inte orkade mer. Det är det största problemet, att jag först nu ser hur svårt han har att se det ur min synvinkel. Bristande empati. Besvikelse. Han är så dubbel, kan vara jättesnäll och trevlig men också riktigt elak när allt inte går hans väg.
Men DU måste ju stå upp för din egen skull. Visst bör han se till att de beter sig vettigt, men han gör ju inte det och du är inte ett barn. Och att stå upp för dig själv betyder inte att hålla tal, eller vara elak mot dem, eller ens direkt. Det går att säga i 2-3 meningar, men det måste Du göra själv.