Att inte känna sig hemma här i världen?

Är det så att du längtar till något annat, eller längtar du bara bort från det du har?

Har du prövat att hitta saker att vara tacksam för? Typ "jag hade inte träffat min vän X om jag inte levt det här livet" eller "jag är glad, för idag blev jag precis frisk från min förkylning" osv?

Det är nog blandat. Men jag känner mig helt enkelt inte hemma. Detta har inneburit en hel del flyttar för våran familj tack vare att jag aldrig blivit nöjd. Jag har också haft (och har det) väldigt tufft just nu,men ändå infann sig denna känsla redan för 10-15 år sedan...

Känns bedrövligt att hela tiden vilja bort. Inte vara kvar, och kanske t.om lämna allt. För att få ett liv som man knappt vet något om. Rörigt det vart... 

Kunde varit jag som skev det där. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma någonstans, någon gång. En dag reste jag genom halva Sverige för att hälsa på en vän, och där var min plats. Min högsta dröm sedan jag var där är att flytta dit, det är omöjligt, men bara tanken på det ger mig hopp. Jag tror att det finns en plats och en tid för alla, hur man hittar den har jag inget svar på dock, men det är värt att vänta på.

Jag känner igen mig. Jag är liksom aldrig nöjd här och nu. Jag tittar bara framåt och tror att allting ska bli bättre i framtiden. Jag lever verkligen inte här och nu och njuter av vardagliga ting. Jag lever liksom bara i framtiden på ett konstigt sätt. Jag känner mig heller aldrig hemma, inte på något sätt i min vardag. Inte på mitt jobb, inte där jag bor, inte i min roll osv. Det värsta är på något sätt att det känns som om hela livet passerar och man lever inte, för man tror att man ska leva i framtiden/någon annanstans. Luddigt blev det här märker jag......

Känner igen mig väldigt väl, och har flera gånger bara lämnat allt för att flytta till andra sidan landet typ, men utan att bli lyckligare.

Åh, ni anar inte hur lättad jag vart av era svar!

Man går ju nästan och tror att man håller på att bli koko.

Jag lever med ångest osv, vilket har gjort livet väldigt svårt för mig. Och när denna ångest är som starkast, så vill jag bara bort, fly på en gång. När den håller sig i schack, så vill jag ändå bort. Jag har aldrig vart en spontan människa, men just i det läget så skulle jag om jag kunde, ta mitt pick och pack och dra.

Det var på tal att jag och familjen skulle flytta till en annan stad, men det blir aldrig så, vilket gör mig ännu mer ledsen, för då känns det mer eller mindre som allt i mitt liv blir så begränsat, just för att man inte får vidga sina vyer. 

Precis som ni säger så lever man ju inte. Man bara längtar till något helt annat, som man inte ens vet vad det är. Och det känns så skrämmande att tänka sådanna tankar också när man har familj (då jag har 4 barn under 7år). 

Jag kan aldrig vara kvar på ett och samma jobb i en längre period. Likaså med hem. Jag trivs inte med något.

Min tanke på jag har hela tiden är; jag är inte menad till detta liv. Jag hör inte hemma här.

Detta betyder ju inte som jag skrev innan, döden. Men det är blandat, om ni förstår vad jag menar?               

Jag tänker också sådär...

Har alltid kännt mig som en svart pric på ett vitt papper. Aldrig i hela mitt liv har jag kännt mig hemma. Till synes ser jag normalt ut och folk blir verkligen cockade när jag berättar hur jag vrkligen har det.

Jag känenr mig utanför, passar inte in och hemlös fast i kroppen.
Just i dessa dagar är det enormt tungt. Denna känsla har lett till att jag endast har ett par bekanta i yttre krets. Och tysnaden kväver mig. Fullkomligt drunknar i den. Inatt tog jag en tablett bara för att få en natt utan ensammardrömmar.

Väg ur detta, ingen aning. Hoppet är som borta med vinden.    

Har du kollat in ADHD och Aspergers