Det blev inte som vi tänkt oss.

Nu är det ju absolut inte så att jag inte sitter med honom, är där och sitter flera timmar om dagen. Och det är verkligen inte den biten som är det tunga men har man inte varit i denna sits så har man inte en aning om hur det är.

Jo pratar så mkt jag kan med sköterskorna osv. Problemet i övrigt är att både kuratorn och bup kontakten här är sjukskrivna så finns ingen att prata med i någon större utsträckning för tillfället. Fick ett snabbt samtal med en kurator från ett annat sjukhus när jag blev utskriven som bb-mamma då vi pratade om känslorna kring att jag faktiskt hade ett livshotande tillstånd och vad jag kände kring det.Jo är verkligen glad att vi är där vi är och att allt går bra, men det är tungt, man är liksom i ingenmannsland där allt bara flyter på utanför. VIll verkligen att tiden ska gå fort.

Ja det är mkt att bearbeta när man är inställd på en sak, får reda på att plockar vi inte ut ditt barn kommer du dö och sen vara i en sits som man absolut inte räknat med där man är så himla beroende av andra för att kunna ta hand om sitt barn. Jag kan inte ge honom den vård han behöver, jag kan ge honom närhet och jag kan pumpa ut mjölk så han får mat men mer kan jag inte göra. Känner så klart att det är min son men samtidigt inte när jag inte är den som vet vad han behöver. Jag gör så gott jag kan men det är tungt ändå. Visst jag vet att 5-8 veckor som vi blir här är en kort period i det stora hela, och i efterhand kommer jag vara sjukt tacksam för tiden och tycka att det inte var så himla lång period. Men mitt i det känns det som en evighet.

Gums: jo jag sitter där tills jag verkligen måste upp och röra på mig. Ta Alvedon och sträcka ut. Och sköterskorna kör iväg mig ibland också med order om att sova vilket jag har extremt svårt att göra.

Försöker verkligen vida och berätta hur dåligt jag mår rent psykiskt och det jag får är man mår så här när man ligger här. Jag tror att också för att jag inte är på samma avdelning som Marwin är jag inte prio. Vi har inget familjerum och de enda sköterskorna jag har att prata med är på akutsalen. Jag har ett rum uppe på en stängd avdelning där det inte är någon personal. Visst jag bara vilar och sover där men känns som man är bortkörd från sitt eget barn. Att man inte duger som mamma

Jo gråter ju typ så fort någon pratar med mig så nog ser de att jag mår dåligt men måste nog skrika lite högre. Har också funderat på förlossningsdeppression, är inget oväntat i så fall. Har nästan varit inställd på det.

Ja det är ju just det att även om man har massa människor omkring sig så känner man sig som den mest ensamma i hela världen. Och visst man kan inte göra mer än sitt bästa. Min sambo fick inte vara här från början då han var förkyld, vi kan inte ha hans dotter här för vi har ett pytte litet rum där vi inte ens får plats två och familjerum får vi inte förrän sonen får flytta ut från akutsalen. Och då är dottern inte hos oss lägre. Men men. Jag vet att han också kommer ångra sig i efterhand, men samtidigt vet jag vilken rädsla han går och bär på så vill inte pressa för mkt heller men är glad att han på sitt vis finns vid min sida. Inte nog med att han höll på att förlora mig, han är galet rädd att något ska hända med sonen också. Ska se till att få mer kontakt med den där kuratorn som var här. Men problemet är ju att hon jobbar på ett annat sjukhus. Den kuratorn som är knuten till detta stället skulle väl komma efter jul igen tror jag de sa.

Jag låg på intensiven i två dygn och första veckan på neo kunde jag inte gå utan hjälp. Mina blodvärden och mitt blodtryck var riktigt illa och jag var tvungen att ta två blodtrycksmediciner och en blodförtunnande spruta samt ta blodprover och blodtryck var 3:e timma. Är först denna vecka som jag kan röra mig hyfsat obehindrat.

Är skönt att man iaf inte är ensam om saken. Det är så klart svårt att se ljuset i tunneln men snart är vi förhoppningsvis där.

Jag har två kontaktpersoner bland personalen, men är ju inte så lätt när de jobbar så oregelbundet. :/ kuratorn här är sjukskriven, fick lite snabbt träffa en från ett annat sjukhus när jag blev utskriven. Men sen inget :(

Går bättre och bättre att sitta där, så är bra det. Ska se om det går att få till samtal. Så länge min sambo kan vara hos nog känns det ok. Men så fort han åker bryter jag ihop.

Jo det finns det nog, prematur föreningen skulle ha fika på neo i veckan men det blev inställt. Hade vart bra att prata med någon då.

Ja det är nog verkligen det jag måste göra. Förstår att det måste varit en tuff erfarenhet som man kunnat vara utan. Och vill ju gärna inte behöva hamna där jag.

Då ska jag göra det

Är inte så många här, mer än jag. Men pratar gärna.

Jo men inte i denna tråd. Prematurbarn 2012 finns en tråd som heter och sen på facebook en grupp som heter för tidigt födda barn =)