Modern anklagar mig för övergrepp på vår 3-åring.

Mammor som börjar med den sortens beskyllningar slutar aldrig. Hon kommer att fortsätta med det så länge hon kan. När den här utredningen läggs ner kommer hon att framföra nya anklagelser, och nya, och nya, och nya.

Inför det måste du förstå att det finns två olika lagstiftningar som kommer att styra vad som händer. Det ena är de rent familjerättsliga, där domstolen ska sätta barnets bästa i centrum, men som inte har till syfte att avgöra skuld eller utdöma straff.

Det andra är rent straffrättsligt, dvs. att sätta dit folk som begått brott och se till att de får sitt straff.

Du är säkert liksom de flesta av oss uppväxt med föreställningen att det krävs någon form av bevis för att dömas, men riktigt så enkelt är det inte i sexualbrottsmål, därför att där kan bevisningen utgöras av t.ex. barnets berättelser och reaktioner (eller frånvaron av reaktioner). Med andra ord är det fullt möjligt att barnets prat om snoppar etc. kan tolkas som indicier på att du begått övergrepp, likaså kan mammans starka övertygelse tolkas i samma riktning, och vid en viss punkt överväger den sortens indicier och så kan du dömas som brottsling, även om du faktiskt är oskyldig. Jag säger inte att det kommer att hända, men du ska ha klart för dig att det KAN hända.

Även om du inte fälls för brott, och därmed är oskyldig i lagens mening, så är det ingen garanti för att du får träffa ditt barn igen. I den familjerättsliga delen ska domstolen nämligen göra en riskbedömning, och där ställs beviskraven mycket lägre än i en brottsmålsrättegång, så med andra ord kan domstolen göra en bedömning att det finns en risk för övergrepp, även om du aldrig dömts, och av "säkerhetsskäl" förhindra umgänge, eller eventuellt gå med på umgänge endast med kontaktperson.

Blir det så kan mamman närsomhelst efter att insatsen med kontaktperson upphört framföra nya anklagelser, och för varje ny vända med anklagelser finns en risk att trovärdigheten ökar, enligt tankemodellen "ingen rök utan eld"

Med andra ord: Du kan i det här läget välja att avsäga dig kontakten med ditt barn, om du känner att du inte orkar gå igenom allt helvete det innebär, eller stå upp för att du är oskyldig och för ditt barns rätt till kontakt med dig, i vetskap att du ändå kan råka väldigt illa ut.

Gör du det så måste du inse att normala rättsprinciper inte gäller: Du får aldrig mer tro att motparten måste kunna bevisa din skuld – tvärtom måste du i ALLA lägen vara beredd att bevisa din oskuld.

T.ex. genom att ALLTID, dygnet runt, göra ljudinspelningar av dina och dotterns aktiviteter, att alltid ha sällskap av t.ex. din mamma eller någon annan trovärdig person, att helt avstå från normala förälder-barn-aktiviteter, som t.ex. att bada i badkar tillsammans, visa dig naken i hemmet, osv. osv.

Allting du gör kan användas mot dig – så tänk på varje aktivitet som ett potentiellt slagträ mot dig.

Det är inte paranoia, bara en insikt om att du står inför en svår prövning. 

Det är ju som du säger, upp- och nervända världen, att du ska behöva bevisa vad du inte har gjort, och behöva bevisa din oskuld, men nu är det så att mamman för en bra tid framöver satt spelreglerna genom sin beskyllning.

Jag förstår att du är desperat, men du ska absolut INTE t.ex. anmäla dig själv. Varje sak som kan leda till minsta misstänksamhet kommer att läggas till den ursprungliga anklagelsen.

Tyvärr tror jag inte att det funkar som man önskar, att om du tillfälligt skulle avstå från umgänge, att dotterns så småningom skulle få reda på sanningen och genomskåda mammans lögner.

Tvärtom så skulle det innebära att mamman skulle intensifiera hjärntvätten och avlägsnandet av dig från dotterns liv.

I och med att hon är så liten skulle hon snart ha tappat alla minnen av dig, och hennes mamma skulle snabbt försöka fylla tomrummet genom att försöka stoppa in en annan "pappa" i ditt ställe.

Hur du ska göra är inte så lätt att säga. Efter många år i en egen konflikt förstår jag de män som tyst försvinner ut i stället för att göra alla de uppoffringar som krävs för att stå upp och ta sig igenom hela soppan, och dessutom har kampen alltid en oviss utgång, eftersom det är nästintill omöjligt att bevisa sin oskuld mot den här sortens anklagelser.

Om du nu är inne i en pågående vårdnadstvist så bör du framställa interrimistiska yrkanden om umgänge med kontaktperson. Även om du nog måste vara realistisk och inse att umgänget av praktiska skäl kommer att reduceras, kanske bara dagumgänge etc. så är det ändå otroligt värdefullt, för ju längre tid som går desto svårare blir det att få tillbaka det normala.