Singel, ung och fattig.

Nä okej. Det är svårt, men själva skapandet är väl inte direkt raketforskning. :)

Nej, det är det väl inte ... ^^

Vi är i samma situation! jag är 21 år och har denna fruktansvärda barnalängtan som du beskriver. Dock är jag student och har ett år kvar av min utbildning tills jag är färdigutbildad förskollärare och jag vill ha fast jobb + fast ekonomi innan jag vill börja försöka få barn. Men det gör ju så ont, så j*kla ont. Varje dag är en ständig kamp och jag tänker på det varje sekund och minut och gråter okontrollerat. Fy!

tro mig, jag vet exakt hur du känner för jag har varit där. Jag fick min efterlängtade bebis men utan min familjs stöd hade jag ALDRIG fått ihop allt. 

det är rätt knäppt hur längtan efter barn kan sänka humöret så mycket som det gjorde. Jag tänkte inte på något annat och istället för att plugga satt jag och drömde om bebisar/bebiskläder/barnvagnar/barnmat osv

man kände att man bara kastade bort tid på att vänta, vilket man gör om man tänker så som jag tänkte! 
försök att leva lite mer i nuet, bebisdagen kommer. Ni måste ta vara på det ni har nu!

kom ihåg; Simply to endure is to triumph!      

Jag känner igen mig i det ni skriver, har velat ha barn sedan jag var 15. Jag fick mitt första barn när jag var 19 år, efter 6 månaders försök med många tårar varje gång den där förbannade mensen kom... Vill ha ett till barn nu, längtar verkligen efter gravidmagen och en liten men känner som ni, vill egentligen plugga klart och ha fast jobb - det dröjer dock 5,5 år så kommer slå till tidigare med insemination.

Min bästa vän , blev pappa när han var 21 år . Han säger så här att han och hans fru aldrig ångrar barnen , det dom ångrar är att dom inte han att jobba ihop mera pengar. Det hade nog varit bra att vänta något år . Det har varit riktigt tufft ekonomiskt i perioder för dom . Men ni ska vara glada att ni är 20-21 år , för det är verkligen inte höjdare att vara 35 och samma önskan . Och känna den panik och rädsla att man aldrig ska hinna att få uppleva att bli pappa . För mig är det barn och tjej som fattas , jag har allt annat på plats . En del dagar känner jag mig väldigt ledsen och rädd att jag aldrig ska uppleva att bli pappa . Det känns lite som om att livet rinner ifrån mig och det är en fruktansvärd känsla att bära på .