Missfall efter år av försök att bli gravida :'(

Jag har PCOs och vi hade försökt i 1 år och 10 månader innan vi lyckades (på egen hand, ingen behandling). Har varit i sjunde himlen sedan dess. Men igår var vi inne på kvinnokliniken för att jag haft ont i ena ljumsken och de ville kolla upp det. Det visade sig vara en ofarlig gulkroppscysta. Men de såg också ett embryo, som hade dött i vecka 7. Det fanns också ett annat som hade dött två veckor innan. Det skulle alltså varit tvillingar om de fått leva. Kroppen har ännu inte fattat att de är döda så nu går jag omkring och väntar på att de ska stötas ut. God jävla jul.
Jag är så ofantligt ledsen och uppgiven. Tänk om det ska ta två år till till nästa gång? Finns det någon här med liknande historia? Hur lång tid tog det att "få till" den första, och hur långt efter missfallet lyckades ni igen? Behöver solskenshistorier och positiva ord.

Jag beklagar verkligen ert MA. Hoppas att det tar sig snart igen. Jag hoppas på samma sak för vår del. Jag blev gravid spontant efter flera års försök och tre misslyckade IVF:er och fick en dotter i mars, men vi förlorade henne dagen efter pga skador som uppstod vid förlossningen (moderkakan lossnade av okänd anledning). Efter det har vi hunnit göra vår fjärde IVF, som lyckades. Vid ultraljudet i vecka 8 fick vi veta att graviditeten hade stannat av men att kroppen inte fattat det. Jag fick starta missfallet med tabletter i november, och nu väntar jag på att kroppen ska komma igång igen (har inte fått tillbaka mensen ännu). Jag är också orolig över att det ska dröja väldigt länge innan nästa chans att få ett barn.

Det är så tråkigt att höra från folk med liknande problem samtidigt som det är skönt att veta att någon förstår vad man går igenom. Jag beklagar ert missfall och negativa försök. Hoppas det funkar hela vägen ut för er snart, jag håller tummarna för er.

Tack så mycket. Ja, vi har gått igenom en hel del vid det här laget och hoppas att det kan få räcka snart och att det äntligen blir vår tur att få ett levande barn. MA är verkligen skitjobbigt, men på sätt och vis hade jag nog tagit vårt MA mycket hårdare om jag inte hade förlorat vår dotter först. I förhållande till att förlora ett barn är MA lättare att ta sig igenom (när man har det att jämföra med - om man inte har förlorat ett barn är ett MA i sig ändå otroligt jobbigt, speciellt om man har kämpat flera år för att få den där graviditeten). Hellre att det sker i vecka 8 än 42. Men MA:t förstärkte sorgen efter vår dotter, eller det kanske handlar om en blandning av sorg, både över vår dotter och över syskonet som inte blev. Jag försöker se det positiva med att jag faktiskt blev gravid en gång till - andra gången på fyra år. Men jag är som sagt väldigt orolig över att det ska dröja länge till nästa gång (för en nästa gång ska det bara bli, även om jag innerst inne är rädd även för att vi aldrig ska lyckas igen). Nu kretsar vårt liv helt och hållet kring att få ett syskon till vår dotter, på ett helt annat sätt än innan, när vi "bara" var ofrivilligt barnlösa.

Hoppas att ni snart får komma igång med er andra IVF och att det tar sig då!
Förstår precis vad du menar med släktingar som får barn, för övrigt. Mitt syskon och två närstående kusiner har också fått barn inom ett år, och de får gosa med sina bebisar medan vi går till kyrkogården... Livet är inte rättvist.

Jag hoppas att alla här i tråden snart är gravida och att det håller hela vägen till levande barn i våra armar!

Kroppsligen är jag återställd. Smärtfri och utan blödningar, och näst intill negativt på graviditetstesterna. Uppe i skaftet är det en annan femma. Är deppad och apatisk på samma gång. Om jag trycker undan tankar på framtiden så kan jag fungera i alla fall, men när de tankarna kommer så dyker jag ner igen. Vi har dessutom tidspress på oss, "måste" lyckas igen innan nästa sommar på grund av min arbetssituation annars måste vi pausa försöken i 4 år. Min sambo försöker se ljust på framtiden, men jag ser bara mörker än så länge. Det kanske blir bättre med tiden. Hoppas på det iaf.

Hur går det för er? När ska ni börja nästa IVF-försök?

Nej, jag är inte gravid. hCG finns ju kvar ett tag i blodet efter ett missfall, så det är på väg nedåt. Nu är testerna helt negativa. Det är 3,5 veckor sedan jag skrapades nu.

Vi måste pausa då min nuvarande anställning tar slut i februari 2015, och nio månader innan det så bör jag ju inte bli gravid. Efter det är jag arbetslös till januari 2016 då jag börjar på en utblidning som är 1,5 år lång. Efter det måste jag söka nytt jobb. Så det är därför vi måste lägga försöken på hyllan till förmodligen 2017-2018. Känns lagomt roligt som framtidsvision. Visst, vi skulle säkert få det att funka om jag blir gravid som arbetslös också, men jag vill helst ha ett fast jobb om jag blir gravid.

Jag hade önskat att jag kunde vara lika positiv som min sambo. Det hade varit skönt att ha hopp. Men han tycker också det är jobbigt. Han sa här om dagen att han tyckte det var så jobbigt att se alla som var gravida och går omkring med barnvagnar. Så han känner självklart av det jobbiga också.

Vad störande att det ska strula med mensen då man för en gångs skull vill att den ska fungera. Hoppas det löser sig och att ni får köra igång protokollet.

Nej men fy... jag väntar också på att få påbörja IVF, tog mina cellförändringar i mitten av dec. ungefär. Jag som har trott att det är lugnt, men det kan alltså vara så försenat.. fasen, varför frågade jag inte när jag var hos gyn för två veckor sedan.. :s

Nej men vad fan. Ska man aldrig få nog med skit? Det räcker väl att ha fertilitetsproblem, man behöver inget extra utöver det.
Hoppas att de fått bort allt och att det ser bra ut vid nästa kontroll så ni kan köra igång!
Jag förstår att det trycker ner en, att ha den starka längtan och inte ens få försöka göra något. Skit är vad det är. Skickar en kram i alla fall, vad nu det kan vara värt.