Är detta ok? Kan knappt andas!

Men alltså, så värst allvarlig allergi mot katter kan ju TS inte ha, eftersom hon (om jag förstår rätt) inte tagit någon medicin alls och ändå lever.

Hade jag varit i TS situation hade jag fått tillkalla ambulans för länge sedan, skulle inte ens komma på tanken att försöka sova i samma hus som en katt! Likadant med min son - han skulle dö om han sov en natt i samma hus som katten.

Så jag förstår om familjen tycker hon överreagerar lite - om hon verkligen blev sjuk av katten så hade hon inte stannat kvar, utan åkt hem eller till akuten för att få medicin. Är man verkligen dålig så väntar man inte, man åker in.

Är man allvarligt allergisk så går det inte att vara i samma hus som en katt. Är man bara lite allergisk så går det, men det är kanske inte så behagligt.

Dessutom, om läkarna bedömt hennes allergi som svår, så hade hon haft både kortison, inhalator och adrenalinpenna utskrivet.

Har man livshotande allergier, så som jag och min son, så åker man INGENSTANS utan sin medicin (i vårt fall antihistaminer, kortison och adrenalinpennor). Vi åker inte ens och handlar i bybutiken utan våra mediciner, för man vet aldrig vem annan som handlar, om någon äter nötter på bussen eller har en blindhund med in i butiken.

De symtomen tyder inte på en allvarlig och livshotande allergi, men sak samma.

Frågan kvarstår:
Varför åkte du inte till akuten då för att få medicin, utan stannade kvar i huset där du fick såna symtom? Det känns ju som om du utsätter dig för självplågeri, klart att det finns mediciner som biter på dina symtom också.

Men det är klart, om allergin är så lindrig att biverkningarna är jobbigare än de allergiska symtomen så förstår jag dig.