• Anonym

    Likgiltig dotter

    Vi har en dotter på snart 7 år som kom till oss för 3 år sedan, alltså när hon nyss fyllt 4. Förutom många andra problem vi har med henne så verkar hon inte bry sig om saker och tilng vilket bekymrar mig. Jag förstår inte hur man kan vara så likgiltig.

    Som exempel kan jag nämna att hon fortfarande sover med blöja. Är det normalt? Hon känns lite för gammal för det, men hon själv bryr sig inte det minsta. Hon t.o.m. kissar i blöjan när hon är vaken för att hon är för lat för att gå på toa.

    Samma likgiltighet visar hon mot saker. Hon blir jätteglad över att få ett paket tex. men ögonblicket som hon har öppnat det visar hon inte att hon blir glad, tackar inte eller bryr sig inte om saken hon fick. Hon har sönder allt hon tar på och det bekymrar henne inte heller.

    Eftersom hon kastar upp och omkring saker när hon leker, och ingenting annat har fungerat, har vi försökt med att ta bort allt hon kastar omkring och sagt att då kan vi lika gärna ge bort det till något barn som uppskattar sakerna. Hennes rum är nu nästan tomt på leksaker. Det har blivit bättre men hon verkar inte bry sig något nämnvärt där heller.

    Så här är det ofta med henne vad det än gäller. Vad ska man göra? Finns det någon som har upplevt samma problem? Vi känner att den här likgiltigheten till allt går oss på nerverna. Det går ju inte ens att prata med henne eftersom hon inte lyssnar. Och hon tjatar och tjatar och tjatar om saker trotts att hon redan fått svar.

    Finns det någon som har varit eller är i samma situation som kan komma med konkreta förslag för att hjälpa oss?

  • Svar på tråden Likgiltig dotter
  • MajaVira
    Anonym (lissi) skrev 2013-01-01 19:24:19 följande:
    Det där med blöja och likgilighet samt att hon "hakar upp sig" och tjatar låter autismspektrumdiagnos i mina öron. Min systers barn har detta båda två, och deras utredning började pga att deras sexåring kissade och bajsade på sig, samt var väldigt svår att få respons från. Viktigt!!! Hon är inte sån här av eget fritt val, det funkar inte att hota henne med att ge bort hennes saker. Det GÅR inte att uppfostra bort. Däremot är det viktigt att ni får hjälp och avlastning så att ni orkar vara föräldrar. Jag hoppas att ni får hjälp omgående!
    Behöver inte alls vara någon diagnos, utan bara bero på det liv hon hade innan hon adopterades av TS och hur anknytning etc fungerat.
  • fabbemam

    Ingen kan ställa någon diagnos grundad på TS och det uppfattar jag inte att någon gjort heller. Det flera av oss på olika sätt försökt säga är att det inte är så att flickan är på detta vis för att jävlas med sina föräldrar med flit. Om det finns en diagnos, anknytningsproblem, missär innan adoptionen etc. spelar i detta läge ingen roll anser jag. Det viktiga är att TS får hjälp FORT!


    Anonym skrev 2013-01-01 19:27:37 följande:
    Man borde fan vara tvungen att vara förskolepedagog för att få adoptera. Uppenbart att det saknas genuin kärlek och förståelse för barns behov här...
    Däremot var detta inlägg oerhört onödigt tycker jag, även vi adoptivföräldrar och jag som både är adoptivförälder o förskollärare kan känna mig maktlös o undrande som förälder ibland! Skillnaden med biologiska barn och adopterade (jag har båda) är att med adopterade barn har man alltid i bakhuvudet att beteenden och ojämnheter i utvecklingen kan bero på adoptionen och hur barnet har haft det innan tiden i sin familj. Som adoptivförälder är det av nämnda anledningar skönt att kunna ventilera sina frågor med andra som också adopterat och förstår lite hur man tänker utan att man behöver förklara dessa saker. Att TS redan sökt hjälp (även om kön till just den hjälpen tyvärr är lång) tycker jag verkligen bevisar att hon vill förstå sitt barns behov även om det är svårt!

    I mitt första inlägg ser jag att en mening föll bort: BUP brukar ha en rådgivningstelefon där man kan få ventilera sina frågor med psykolog när man väntar hjälp där eller på annat håll. Jag tror att man får vara anonym, i alla fall i mitt landsting.


  • Anonym (hmm)

    Jag tycker det är för lite information bakom dottern. Hur hade hon det innan hon adopterades? Hur levde hon då? Det är viktiga saker man måste veta för att kanske kunna börja förstå.

  • freshroses

    Det later som reactive attachment disorder, valdigt vanligt bland adopterade barn, hoppas ni kan fa hjalp med detta, men det ar inte latt alls ... Kram

  • Anonym (knas)
    Anonym skrev 2013-01-01 19:27:37 följande:
    Man borde fan vara tvungen att vara förskolepedagog för att få adoptera. Uppenbart att det saknas genuin kärlek och förståelse för barns behov här...
    Måste bara svara på detta eftersom jag jobbar med ungdomar inom bla detta. Vi diskuterade våra erfarenheter på jobbet och var ense om att just förskolepedagoger och lärare inte alls har de fördelarna man kan tro.
    Bara våra erfarenheter, inga studier.
    Det hänger på helt andra saker!!
  • Anonym (en till a-mamma)

    Hej TS,

    Jag har en adopterad dotter i ungefär samma ålder som din och som har varit hemma i snart 4 år. Jag känner igen en del av det du skriver, men vår dotter hade även andra problem som vi uppmärksammade ganska snart efter hemkomst.

    Det tog något år innan BVC reagerade, inte för att de inte förstod oss eller tog oss på allvar, men för att de ville att dottern skulle få möjlighet att landa efter adoptionen innan man gjorde någon eventuell utredning. När vi sedan blev remitterade fick vi snabbt hjälp och en NPF-diagnos. Med detta absolut inte sagt att din dotter har liknande problem, det kan ju bero på en massa saker, men däremot är det givetvis viktigt att hon och ni får hjälp så snart som möjligt.

    Går hon i skolan? Vad säger lärarna/skolhälsovården? Hur upplever de din dotter?

     

  • Anonym (cc)

    Finns många saker att fundera på:

    Det  plötsliga språkbytet och kulturbytet efter 4 år med ett språk och en kultur och helt plötsligt ett nytt främmande språk i ett nytt främmande land. Hon kan mycket väl fortfarande vara flera år efter i språkförståelse även fast folk runt omkring uppfattar att hon pratar "bra". Dessa missförstånd är tunga att bära och då kan barnet bete sig arrogant för att skydda sig från frustrationen.

    Trauma under hennes första 4 år i ursprungslandet. Separationer från bio-föräldrar, från fosterhem och eller barnhem, kanske ytterligare trauma som hänt. Våld, svält, hårdhänt behandling, flera byten av bostad, brist på närhet och kärlek. Allt detta kan ha gjort henne avståndstagande och likgiltig, detta för att skydda sig själv.

    FAS? Kan den biologiska modern ha använt droger och/eller alkohol under graviditeten så kan detta ha lett till hjärnskador i viss utsträckning. Googla FAS-föreningen för mer info.

    Hormonella och neuropsykiatriska hinder. Hormonnivån kan kontrolleras på vårdcentral eller kanske ännu hellre på specialklinik. Barnpsyk?

    Regression? Att hon vill ha blöja kan innebära att hon vill gå tillbaka i åren, till de år hon missat i livet, och få slippa ansvar.

    BUP i all ära, men se till att träffa någon där som även har koll på adopterade barns situation och problemställningar.  De ska inte jämföra med svenska bio-barn! Prova att ringa adoptionsrådgivarna eller adoptis för mer tips.

    lycka till Hjärta

  • Anonym
    Anonym (cc) skrev 2013-01-02 23:11:09 följande:
    Finns många saker att fundera på:

    Det  plötsliga språkbytet och kulturbytet efter 4 år med ett språk och en kultur och helt plötsligt ett nytt främmande språk i ett nytt främmande land. Hon kan mycket väl fortfarande vara flera år efter i språkförståelse även fast folk runt omkring uppfattar att hon pratar "bra". Dessa missförstånd är tunga att bära och då kan barnet bete sig arrogant för att skydda sig från frustrationen.

    Trauma under hennes första 4 år i ursprungslandet. Separationer från bio-föräldrar, från fosterhem och eller barnhem, kanske ytterligare trauma som hänt. Våld, svält, hårdhänt behandling, flera byten av bostad, brist på närhet och kärlek. Allt detta kan ha gjort henne avståndstagande och likgiltig, detta för att skydda sig själv.

    FAS? Kan den biologiska modern ha använt droger och/eller alkohol under graviditeten så kan detta ha lett till hjärnskador i viss utsträckning. Googla FAS-föreningen för mer info.

    Hormonella och neuropsykiatriska hinder. Hormonnivån kan kontrolleras på vårdcentral eller kanske ännu hellre på specialklinik. Barnpsyk?

    Regression? Att hon vill ha blöja kan innebära att hon vill gå tillbaka i åren, till de år hon missat i livet, och få slippa ansvar.

    BUP i all ära, men se till att träffa någon där som även har koll på adopterade barns situation och problemställningar.  De ska inte jämföra med svenska bio-barn! Prova att ringa adoptionsrådgivarna eller adoptis för mer tips.

    lycka till Hjärta
  • Mandarinmamma
    Hej! Lite tankar kring det du skrev bara...

    Som exempel kan jag nämna att hon fortfarande sover med blöja. Är det normalt? Hon känns lite för gammal för det, men hon själv bryr sig inte det minsta. Hon t.o.m. kissar i blöjan när hon är vaken för att hon är för lat för att gå på toa.
    Det behöver inte vara onormalt för en sjuåring att fortfarande sova med blöja, men det är inte så vanligt. Ca 1/10 av barn i den åldern är faktiskt inte natt-torra.  Däremot bör hon ju kunna kontrollera urinen då hon är vaken. Är ni säkra på att  hon kissar i blöjan av just lathet? Det kan finnas flera andra faktorer som påverka. Känner hon att hon är kissnödig på dagarna eller behöver ni påminna henne och ta henne till toaletten? Hur ofta kissar hon? Rekommendationen är var 3-4:e timme för att inte få en överfylld blåsa som kan ge bekymmer. Har ni provat träna på att bli natt-torr också? Enureslarm? Minirin? I sjuårsåldern är det ju varken trevligt med blöja eller att kissa på sig men det finns mycket hjälp att få och jag tycker att ni kan ringa och bolla lite med en uroterapeut på närmsta barnmottagning. Kan ju vara så att hon har något urinvägsproblem som är okänt och behöver undersökas. Skulle nog råd er att vara försiktiga att tolka in vad beteendet står för så att ni inte råkar skuldbelägga henne för det.

    Samma likgiltighet visar hon mot saker. Hon blir jätteglad över att få ett paket tex. men ögonblicket som hon har öppnat det visar hon inte att hon blir glad, tackar inte eller bryr sig inte om saken hon fick. Hon har sönder allt hon tar på och det bekymrar henne inte heller.
    Förstår hon hur sakerna ska användas, dvs är de ålder/utvecklingsadekvata? Hon kanske har gått miste om de första fyra årens leksaker och får saker som hon egentligen inte klarar av? Mitt bästa råd är att backa till leksaker för yngre åldrar, testa dessa tillsammans med henne i lugn lekmiljö och börja se hur mycket hon klarar. Hon kanske behöver få sitta med stora klossar, bygga, ta isär, träna färg och form, pussla enkla pussel, leka laga mat etc istället för tex tekniska saker och leksaker som kräver rollspel osv. Lär på om barns utveckling och se om hon klarar det som man brukar klara vid tidigare åldrar. Annars, prova backa dit och repetera. 

    Eftersom hon kastar upp och omkring saker när hon leker, och ingenting annat har fungerat, har vi försökt med att ta bort allt hon kastar omkring och sagt att då kan vi lika gärna ge bort det till något barn som uppskattar sakerna. Hennes rum är nu nästan tomt på leksaker. Det har blivit bättre men hon verkar inte bry sig något nämnvärt där heller.
    Tycker att det låter sorgligt att hon bestraffas med att leksakerna tas bort. Alla barn har rätt att leka och jag tror inte att lösningen är att ta bort dem. Begränsa dem hellre, variera och byt ut emellanåt. de flesta barnrum idag är ju alldeles överfulla av leksaker men man måste ju inte ha alla framme hela tiden. Hon kanske har svårt att förhålla sig till så många, kan bli rörigt och svårt att veta vad man vill göra. Ta tillvara leken som kvalitetstid att vara tillsammans och ni kan då hjälpa henne och visa hur man använder de olika sakerna. Plocka undan ömtåliga leksaker och sådant som kan göra skada och det kastas iväg en period tills hon förhoppningsvis leker lugnare och prova ta fram dem igen då. Kastar hon någon leksak så marker då genom att säga att man inte gör så och sedan berätta att "den här leksaken kan man göra så här eller så här med. Eller har du någon annan idé?" Bara för att vi tror att en leksak är något så kan den ju i barnens värld ibland vara något helt annat. Prova leka lekar tillsammasn som inte kräver så mycket saker, tex lek kurragömma, bygg kojor under vardagsrumsbordet, spara gamla kartonger och burkar och bygg en affär... Belöna henne istället om hon leker bra istället för att bestraffa! 

    Så här är det ofta med henne vad det än gäller. Vad ska man göra? Finns det någon som har upplevt samma problem? Vi känner att den här likgiltigheten till allt går oss på nerverna. Det går ju inte ens att prata med henne eftersom hon inte lyssnar. Och hon tjatar och tjatar och tjatar om saker trotts att hon redan fått svar.
    Är ni säkra på att det är likgilighet hon uppvisar? Hon kanske har svårt att förstå komplexa samband. Hur är hennes språkliga djupförståelse? Hörsel? Uppmärksamhet?

    Önskar er många lycka till. Ibland kan det vara bra att bara ringa och bolla med någon. Jag tror att man i första hand ska försöka få kontakt en psykolog med erfarenhet av adoptivbarn eftersom hon har en historia bakom sig som kan ligga till grund för mycket. Inte säkert, men det kan ju vara så. Separationer, anknytning, språk, tidigare trauman etc. Om ni fick henne för tre år sedan så kan det ju också vara så att hon till viss del uppvisar en treårings beteende. Det sägs ju att adoptivbarn kan befinna sig i olika utvecklingsåldrar samtidigt eftersom det är så mycket de behöver hämta igen tillsammans med sin nya familj. 

     
  • Emeli

    Du har redan fått flera bra svar. Många skriver att det kan vara adoptionsrelaterat, och så kan det naturligtvis vara, men det kan även finnas andra förklaringar.

    Hur var det när ni fick varandra? Hur långt hade hon kommit i sin utveckling då? Har hon gått framåt sen dess och i så fall hur? Fick ni kontakt med henne när hon var fyra år? Kunde hon prata? Förstod hon vad man sa till henne på ursprungsspråket? Tydde hon sig till er? Var överlämnandet dramatiskt/traumatiskt? Hade hon knutit an till någon fosterfamilj?

    Vad kom fram vid läkarundersökningen vid hemkomsten?

    Hon kanske har något problem knutet till urinvägarna. Detta behöver utredas.

    Hur ligger hon till utvecklingsmässigt? Det gäller både grovmotoriskt och finmotoriskt, verbalt, socialt, intellektuellt osv. Går hon i skolan eller i förskoleklass? Hur går det där? Vad säger personalen? Hur går det med kamrater? Leker hon alls med andra barn?

    Har ni undersökt hennes hörsel?

    Vad vet ni om hennes bakgrund? Ärftlighet? Missbruk hos bioförälder? Misshandel? Undernäring? Vanvård och understimulans? Sjukdomar? Växer hon som hon ska? Äter hon bra? Något konstigt beteende i anslutning till måltider? Visar hon känslor?

    Det är mycket svårt att uttala sig om hur det är fatt med er dotter. Det finns så många tänkbara förklaringar. Precis som några skriver kan det vara adoptionsrelaterat men det kan också vara något NPF något fysiskt (neurologiskt?) problem och/eller en utvecklingsförsening. Det är omöjligt att veta utan utredning. Mitt råd är att ni söker en erfaren barnläkare som får göra en allsidig bedömning och eventuellt remittera er vidare. Hoppas ni träffar på någon kompetent som kan hjälpa er? Om hon går i skolan kanske skolhälsovården kan hjälpa er att komma i kontakt med rätt person. Sannolikt kommer det att behövas såväl en fysisk utredning som en barnpsykiatrisk.

    Jag tänker på er och hoppas att det går väl med er flicka. Kram.

  • Anonym
    Emeli skrev 2013-01-15 00:22:27 följande:
    Du har redan fått flera bra svar. Många skriver att det kan vara adoptionsrelaterat, och så kan det naturligtvis vara, men det kan även finnas andra förklaringar.

    Hur var det när ni fick varandra? Hur långt hade hon kommit i sin utveckling då? Har hon gått framåt sen dess och i så fall hur? Fick ni kontakt med henne när hon var fyra år? Kunde hon prata? Förstod hon vad man sa till henne på ursprungsspråket? Tydde hon sig till er? Var överlämnandet dramatiskt/traumatiskt? Hade hon knutit an till någon fosterfamilj?

    Vad kom fram vid läkarundersökningen vid hemkomsten?

    Hon kanske har något problem knutet till urinvägarna. Detta behöver utredas.

    Hur ligger hon till utvecklingsmässigt? Det gäller både grovmotoriskt och finmotoriskt, verbalt, socialt, intellektuellt osv. Går hon i skolan eller i förskoleklass? Hur går det där? Vad säger personalen? Hur går det med kamrater? Leker hon alls med andra barn?

    Har ni undersökt hennes hörsel?

    Vad vet ni om hennes bakgrund? Ärftlighet? Missbruk hos bioförälder? Misshandel? Undernäring? Vanvård och understimulans? Sjukdomar? Växer hon som hon ska? Äter hon bra? Något konstigt beteende i anslutning till måltider? Visar hon känslor?

    Det är mycket svårt att uttala sig om hur det är fatt med er dotter. Det finns så många tänkbara förklaringar. Precis som några skriver kan det vara adoptionsrelaterat men det kan också vara något NPF något fysiskt (neurologiskt?) problem och/eller en utvecklingsförsening. Det är omöjligt att veta utan utredning. Mitt råd är att ni söker en erfaren barnläkare som får göra en allsidig bedömning och eventuellt remittera er vidare. Hoppas ni träffar på någon kompetent som kan hjälpa er? Om hon går i skolan kanske skolhälsovården kan hjälpa er att komma i kontakt med rätt person. Sannolikt kommer det att behövas såväl en fysisk utredning som en barnpsykiatrisk.

    Jag tänker på er och hoppas att det går väl med er flicka. Kram.
    Det är synd att inte TS ställer sig de här frågorna utan skriver att det lilla barnet är likgiltigt och otacksamt...
  • Emeli
    Anonym skrev 2013-01-15 14:15:54 följande:
    Det är synd att inte TS ställer sig de här frågorna utan skriver att det lilla barnet är likgiltigt och otacksamt...
    Jag håller med. Jag aktar mig att använda ord som likgiltig och otacksam när jag pratar om barn. De orden leder tankarna till ett beräknande och bortskämt barn, och det tror jag absolut inte att det är fråga om. Däremot tror jag att det är fråga om ett barn med mycket speciella behov. Det är inte säkert att dessa SN kommer att försvinna/gå över/ och man måste vara medveten om att det kan bli så när man väljer att ta på sig ett föräldraansvar. Adoption är inget undantag. Jag är så gott som säker på att beteendet inte går att uppfostra bort. Flickan kan inte hjälpa detta. Däremot kan både hon och ni som föräldrar behöva hjälp.

    Som vuxen kan man hjälpa sitt barn genom att göra tillvaron så förutsägbar och strukturerad som möjligt. Alla barn mår bra av det, och för många adopterade barn är det direkt nödvändigt. Jag tror att det kan vara en god idé att begränsa antalet leksaker etc, men inte för att straffa henne eller visa vad som händer när man inte reagerar som förväntat (beter sig illa eller konstigt, förstör osv), utan för att underlätta för barnet. Ha bara några saker framme åt gången, och byt ut dem allt eftersom hon utvecklas.

    Om ni får chansen att få hjälp på barnhabiliteringen kommer ni att komma i kontakt med många olika yrkeskategorier, t.ex. specialpedagoger. Ofta har de lekotek där man kan få låna utvecklingsadekvata leksaker som passar den nivå som flickan befinner sig på, och som kan hjälpa henne vidare i utvecklingen. De lägger ner stor omsorg att hitta skräddarsydda lösningar till varje barn. Men för att få komma dit behövs ordentliga utredningar först.

    TS, ni skriver att ni sökt hjälp, men inte var. BUP eller på barnmottagning?
  • fabbemam

    Vill bara rätta lite Emel,i jag har många gånger läst dina kloka svar men ang barnhabiliteringen så kanske det i ditt landsting krävs långa utredningar för att komma dit medan man i mitt landsting som förälder själv eller genom BVC kan remitera sig för en första bedömning o eventuellt förtsatt utredning beroende på resultatet av bedömningen.  TS kolla vad som gäller i ert landsting!

    Gällande Lekoteket så är de ofta i RBU:s regi och då kan man som förälder själv ringa dit o boka besök där man får hjälp att hitta lämpliga leksaker och låna med dem hem under en tid.

  • Emeli
    fabbemam skrev 2013-01-15 17:39:20 följande:
    Vill bara rätta lite Emel,i jag har många gånger läst dina kloka svar men ang barnhabiliteringen så kanske det i ditt landsting krävs långa utredningar för att komma dit medan man i mitt landsting som förälder själv eller genom BVC kan remitera sig för en första bedömning o eventuellt förtsatt utredning beroende på resultatet av bedömningen.  TS kolla vad som gäller i ert landsting!

    Gällande Lekoteket så är de ofta i RBU:s regi och då kan man som förälder själv ringa dit o boka besök där man får hjälp att hitta lämpliga leksaker och låna med dem hem under en tid.
    Det låter ju jättebra! Eftersom mina barn är stora nu är det några år sedan det var aktuellt för oss, och då var det remisstvång. Toppen om det går att remittera sig själv. På Barnhabiliteringen är de jätteduktiga. Många olika yrkeskategorier samarbetar runt barnet utifrån barnets behov. Helhetssynen är ju så viktig.

    Vi fick hjälp från lekoteket, och även landstingets hjälpmedelscentral, via barnhab. Bland mycket annat byggde de om och personanpassade en cykel till ett av våra barn. Såvitt jag minns hade inte RBU någon sådan verksamhet, men jag kan ju minnas fel. Skäms

    Tack för de berömmande orden. Tänker detsamma om dina inlägg. Alltid seriösa och kloka.
  • fabbemam
    Emeli skrev 2013-01-15 19:52:13 följande:
    Det låter ju jättebra! Eftersom mina barn är stora nu är det några år sedan det var aktuellt för oss, och då var det remisstvång. Toppen om det går att remittera sig själv. På Barnhabiliteringen är de jätteduktiga. Många olika yrkeskategorier samarbetar runt barnet utifrån barnets behov. Helhetssynen är ju så viktig.

    Vi fick hjälp från lekoteket, och även landstingets hjälpmedelscentral, via barnhab. Bland mycket annat byggde de om och personanpassade en cykel till ett av våra barn. Såvitt jag minns hade inte RBU någon sådan verksamhet, men jag kan ju minnas fel. Skäms

    Tack för de berömmande orden. Tänker detsamma om dina inlägg. Alltid seriösa och kloka.

    (Nog tycker jag att dina ofta är ännu klokare än mina men vi kan ju konstatera att vi båda försöker hålla oss till fakta o erfarenhet även om min inte är lika lång som din. Ett sett att märka det på är att vi ju ofta skriver i samma trådar men sällan kommenterar varandras inlägg.)

    Dock var jag ut o cyklade ang Lekoteket ser jag nu på mitt svar. Det jag menade var att det där jag bor o på flera andra platser drivs av FUB, inget annat! Förkortnings kortslutning var det nog jag hade... Hjälpmedelscentralen ligger så vitt jag vet alltid under landsting eller kommun.
  • VNmamma

    Emeli och Fabbemam,
    ni är så himla bra båda två. Ger alltid kloka och välmenande - men inte mesiga! - svar. Fint att ni ger av er tid på det här forumet !

  • fabbemam
    VNmamma skrev 2013-01-16 00:13:51 följande:
    Emeli och Fabbemam,
    ni är så himla bra båda två. Ger alltid kloka och välmenande - men inte mesiga! - svar. Fint att ni ger av er tid på det här forumet !
    Tack!

    TS var har du tagit vägen? Har ni fått någon hjälp i er jobbiga situation?
Svar på tråden Likgiltig dotter