specialskolor!

Tja, jag skulle tro att de flesta med aspergerinriktning även vänder sig till högfungerande autism. Åtminstone vet jag att några av skolorna kring stockholm gör det. 
Och vem som har råd att bo i tex täby? Dyrt, ja kanske beroende på vilka referenser man har, men det går säkert att hitta ett litet hus för 3,5 mille. 
Vi bor i grannkommunen till täby, tyvärr extremt mycket sämre kommun vad gäller barn som våra. Att bo här och söka skolgång i tex täby blir svårt, kommunen kommer väldigt sällan överens om pengarna med den mottagande kommunen och de betalar inte skolskjuts. Men jag vet att det finns några kommuner i stockholm som fungerar lite bättre. 

 och godnatt typ... Ja, olika preferenser kan man ju ha. Helt klart...
Vi köpte vårt hus för 540 000 kronor. Ska jag leta i Täby efter ett hus i motsvarande storlek och med lite mindre tomt än den vi har, så skulle jag få ge 6-7 miljoner. Nu har jag ju inget krav på samma standard, men det blir ju lite smått omöjligt att få ekonomin att gå ihop. En lägenhet lär vi inte ens ha råd med, och vi skulle aldrig överleva i en lägenhet tror jag. Sälja i Stockholm och flytta upp = går mycket bra. Sälja här uppe och flytta ner = går sämre...  Med vår rätt extrema situation är det ju heller inte så att vi kan jobba båda två, och maken ens då FÅR ett jobb där nere. Jag behöver, en bättre plan. Vi skulle kunna pendla en bit, men kruxet med att kommunen ska godkänna ställer ju till det. 

Känns som en utopi att kunna få ha alla tre barn i samma skola, en skola där de får chans att må bra och utvecklas. Sånt som alla "vanliga föräldrar" tar helt för givet, är helt omöjligt att tänka sig för en annan. Jag funderar dygnet runt på olika lösningar, ALLA varianter, men jag hittar ingen lösning. Än har jag väl inte gett upp, jag vill liksom inte acceptera att både vi och ungarna ska må skit i 15 år framöver - minst, men det närmar sig väl...

Blä!  Undrar hur svårt det är att få ekonomin att gå runt om man skulle starta friskola själv...

I vår kommun finns ingen specialautismskola och vår kommun beviljar inte heller plats i specialskolorna utanför kommunen. Just nu håller de på att bygga upp en verksamhet för barn med HFA  (eller andra funktionsnedsättningar där intelligensen är inom normalspannet ) på en av grundskolorna. Meningen är att det ska finnas specialpedagogisk och autismspedagogisk kompetens och möjlighet att få undervisning i liten grupp vid behov för dessa barn. Vår pojke är väldigt social och jag är lite kluven. Vill ha honom integrerad i vanlig klass just för den socialal träningens skull och samtidigt ha honom i liten grupp så att han kan koncentrera sig på inlärningen. Vi får prova oss fram och se hur mycket specialundervisning han kommer att behöva. Han kan ju säkert gå på fritids i en större grupp. Det gör han nu och han leker ganska mycket med de andra barnen där.

Kan förstå att det känns ok om man har ett barn som klarar den stimulin. Så är inte fallet här tyvärr. Än så länge går ju bara äldsta i skolan (fsk-klass) men hon har inte alls möjlighet att "ta in" nåt om hon sitter med i klassrummet. Jo, det kan gå om de tittar på film, och hon kan delvis vara med om de pysslar med nåt och hon kan sitta med nån kompis avskilt i klassrummet. Men att ta in kunskap är helt omöjligt via lärare el kompisar. Hon har också en språkstörning och är otroligt visuell så "vanlig undervisning" funkar inte på nåt vis. Hon har autism, ADHD och språkstörning. Är skärpt och lär sig fort OM pedagogiken är anpassad och personerna runt omkring henne vet vad de pysslar med.
Sonen, skulle i dagläget inte kunna sitta med i klassrummet och ta in alls. Dottern blir i alla fall tystlåten och bara rastlös, men sonen skulle bli orolig och högljudd, hyperaktiv. Detta trots att han annars är otroligt lugn och mysig, väldigt uppmärksam. Han har autism, ev ADHD och grav dyspraxi.

Jag känner att behovet av specialskola för oss är rätt stort. Jag ORKAR inte ens TÄNKA på att hålla på och bråka med skolan om alla anpassningar i 15 år framåt. För så kommer det att bli... 

Stockholm ska ju öppna 2 nya skolor söder om stan för barn inom AST eftersom trycket är så pass högt just nu. Jag kan tänka mig att underlaget är för litet i norrland om man tänker sig att bar 1% av barnen har en AST-diagnos och därför försöker med integrerade klasser tillsammans med barn som har andra diagnoser. Jag förstår hur du tänker, jag är också norrifrån och vi har tidigare tänkt att flytta hem igen men sen dottern fick diagnos har vi slagit bort dom tankarna eftersom hennes möjligheter är mycket bättre här. Trist men sant. Samtidigt får ni nu ju väga in förelarna med att bo som ni gör, i Stockholm måste man i alla fall lägga upp 3 millar för att få ett boende, trots det är inte alla som bor här miljonärer vi har bara vant oss vid tanken

Läste precis om de nya skolorna häromdagen. Det är ju fint att det faktiskt växer i alla fall! 
När det gäller underlag, så tror jag egentligen inte att det är för litet. Siffrorna är ju rätt olika, men skulle man räkna med så pass många som 1 % av alla barn så borde det finnas ett intresse. Dock är ju avstånden ett problem... Jag kan dock inte tänka mig att jag är ensam om mina tankar..! Vi är helt öppna inför att ge upp allt vi har här och flytta var som helst bara vi hamnar någonstans där barnen har det bra. T.o.m Stockholm...  Det bör finnas fler som är villiga att flytta, och kanske hellre nånstans LITE närmare, än ner till södra Sverige. En skola behöver ju heller inte vara stor, 20-30 elever borde kunna funka om man har huvudet på skaft tycker jag. Finns det inte tillräckligt stort intresse bland föräldrar till barn med enbart autism, så får man väl göra som många andra och inkludera övriga NPF-diagnoser. Nog finns det gott om barn som inte klarar vanlig skola liksom...

Fördelar här uppe finns det ju. Just nu funkar det bra att bo billigt, ha stort utrymme och bo avsides så att ungarna får mesta möjliga lugn. Det gör att vi kan vara hemma mycket med barnen, de får en "lång barndom" och korta dagar på skola. Fritids skulle ju aldrig funka ändå. Men när de kommer upp i skolåldern, så gäller ju att utbildningen ska funka. Det är inte aktuellt att låta dem misslyckas i skolan och bli utestängda sen, när de har den kapaciteten de har. Jag skulle också gärna vilja låta dem träffa "likasinnade kompisar". Visst är det värt en del att "härma neurotypiska", men också värt mycket att slippa vara ett ufo jämt. Härom kvällen berättade jag för sonen om Lunaskolan, som jag just då läste om. Han kom och satte sig och undrade vad jag tittade på. När jag började berätta så sitter han i mitt knä och bara viftar, snurrar och tycks HELT okoncentrerad - som vanligt. Han ser sån ut men lyssnar ändå. När jag kom så långt att jag berättade att "på den skolan har alla barnen autism" slutade alla stereotypiska rörelser direkt och han bara tittade helt fokuserat på mig - som att han inte kunde tro sina öron. Reaktionen var så stark hos honom, och det känns. Han har sina systrar med diagnos, men det är ju inte detsamma. I övrigt har han aldrig träffat någon med diagnos, och han känner sig väldigt udda. 

Det borde absolut finnas skolor för barn med autism i alla landsändar men i norrland är det ju ofta långa avstånd. Jag pendlade själv flera mil om dagen och då är jag ändå NT.
Jag har förut tyckt att dottern mår bra av att "träna" "normalt" beteende i vanlig klass men ju äldre hon blir desto mer övertygad blir jag att det viktigaste är att hon inte misslyckas i skolan, får träffa likasinnade och kunna knyta äkta vänskapsband. Lågstadiet kommer hon nog att klara med extraresurs men jag har redan börjat höra mig för om AST-skolor inför mellanstadiet. Hon är idag accepterad i klassen och hänger med hyfsat men de sociala svårigheterna blir mer tydliga ju äldre hon blir och jag fattar nu att hennes avvikande beteende och svårigheter att läsa av inte går att träna bort på det sätt som jag tidigare trodde.
Det viktigaste är att hon får möjlighet till maximal inlärning och växa upp med självkänslan i behåll, då först kommer hon ha kraft över för att vilja anpassa sig till oss normalstörda och leva ett normalt liv.

Jag skulle kunna tänka mig att pendla med barnen om det innebar nåt bra. Visst vore det jobbigt, men inget i jämförelse... Jag läser och håller med i dina tankar. Även vår äldsta hänger ju med än så länge och är accepterad, men hon lever ju hittills på att hon sen tidigare kan mer än jämnåriga. Språk/kommunikation/socialt samspel ÄR ju jättesvårt, men hon klarar sig hittills. Vi ser att en bättre skola kommer vara ett krav ganska snart. Får se om det blir en flytt, eller om vi försöka skapa möjligheter på annat sätt. 

Jag har ju en make med samma problematik, och väldigt lindriga besvär. Som sagt, allt går inte att träna bort... Och det är heller inte nödvändigt. Men jag vill att mina barn ska växa upp med betydligt bättre självkänsla och psykiska hälsa än vad han har gjort. De ska veta att de är alldeles perfekta som de är, att alla är bättre och sämre på olika saker, och att det är mycket värt att kunna dela erfarenheter och känslor med andra. 

men hallå Aspergers ÄR högfungerande autism!, namnet Aspergers är på väg bort.

jag vill börja med att säga såhär: VAD BRA ATT DITT/DINA BARN FÅTT DIAGNOS! själv är jag 27 och har äntligen fått rätt diagnos. sen fattar jag inte riktigt vad skillnaden är på en autismskola och en vanlig, kan någon förklara?