Bonusmamma/pappa

Min sambos son var 2 år när vi började träffas. Det kändes väl inget speciellt, jag hade inte förhoppningar eller förväntningar på sonen eller hur jag skulle känna för honom. Tänkte mest : jaha, där ett barn så trevligt. Jag var inte speciellt barnkär så jag la ingen större vikt vid honom. Nu däremot, 4 1/2 år senare har vi en fin relation. Jag känner och har aldrig känt något krav att jag måste älska honom men jag tycker om honom otroligt mycket och försöker göra allt så bra som möjligt. Jag är verkligen en bonusmamma nu då vi bor tillsammans och jag och min sambo uppfostrar tillsammans när det är våran vecka. Nu har vi en gemensam dotter också och det har fört mig och sonen ännu närmre varann tycker jag. För mig kommer det aldrig bli som min egen men det det behövs ju inte heller, han har ju två utmärkta föräldrar redan. Om det är något som varit svårt? Kanske lite i början när man blev irriterad på att ett barn upptog värdefull dejtingtid, hehe. Var som sagt ingen barnperson och ville helst dejta och träffas utan barn, inte pga. svartsjuka utan för att jag helt enkelt inte tyckte det var så kul med en tvååring. Nu bor jag ju som sagt med den lilla killen och han är en del av min familj :) www.minibell.blogg.se