Bonusmamma/pappa
Träffade min sambo för 15 år sedan. Han hade då en flicka på tre och en son på väg. De första 10 åren träffade jag dom bara några gånger och tyckte att dom var så söta och goa och tjatade på honom för att få umgås med dom oftare, vilket mamman vägrade. När mamman för fem år sedan hittade en ny man gick det undan dock. Då kom började dom bo hos oss varannan helg och det var jättemysigt. Vid det laget hade vi fått två egna barn också och det kändes som om vi var en enda stor familj varje gång de var "på besök". För ca två år sedan flyttade tonårsdottern in på heltid, och sedan den dagen har jag fu#%ing hatat att vara i närheten av henne. För att utveckla det, utan att gå in på detaljer; Jag jobbar mycket och vill på min lediga tid mysa hemma eller ute med MINA barn och gärna med sambon. Den rätta känslan har dock svårt att infinna sig eftersom det känns som om jag har en inkräktare i mitt hem som suger min kraft och ger noll tillbaka. En person som inte hjälper till med något, inte hejar, skäller på småsyskonen, förväntar sig att det finns lagad mat, använder mina hudvårdsprodukter, kosttillskott, hårborstar etc trots att jag sagt att jag inte vill det, kräver tystnad när hon måste plugga i köket trots att hon har ett eget rum. Idiot, tänker du nu. Det där är ju bara småsaker. Sånt man bara kan prata om och gå vidare så blir allt bra. Kan säga att jag har pratat och har ingen lust att prata mer. Försöker rätta varje dålig tanke jag har om henne och tänka att hon fortfarande är den lilla söta goa ungen. Jag jobbar på det varje dag, men just nu ser jag bara fram emot att hon flyttar hemifrån! Man kan säga att när jag för femton år sedan tjatade om att få träffa dem oftare, hade jag ingen aning. Ingen jävla aning alls.