När är man lat?

Genom åren har jag sett många ämnen debatteras och vändas på från olika håll. Många ämnen återkommer gång på gång i olika skepnader.. ;)

En sak som jag funderat på som ibland varit centralt i vissa diskussioner är vilket ansvar man själv har över en viss situation och när man då är "lat"? Till vilken gräns kan man skylla på yttre omständigheter innan det handlar om bekvämlighet/lathet?

Jag tänker lite på den där snubben utan armar och ben som inte lät några yttre omständigheter hindra honom (var nån video som cirkulerade för ett tag sen) och relativt honom kan man man väl klassa nästan alla som "lata" när man inte tar tag i en situation... ;)... Men han är väl kanske ett extremexempel så frågan är var går gränsen? Hur definierar man skillnaden mellan lat och "slav under yttre omständigheter"?

Människan gillar ju "genvägar" så det ligger väl lite i vår natur att vara "lat"? ;)

Lite luddig frågeställning kanske? ;)

Ja, fast jag kan känna både och! Det slängs ut lite lättvindigt ibkand men samtidigt så bortförklaras det kanske också lättvindigt (med diagnoser, miljöfaktorer och andra yttre omständigheter)... Är man verkligen oförmögen, eller ska man förvänta sig att man får "jobba" lite för att hantera en viss situation och att man annars är "lat"?

Jag kanske är luddig men vill undvika konkreta exempel eftersom det lätt då spårar ur i att handla om exemplet och att vi drar upp en av alla otaliga diskussioner snarare än frågan om lathet som fenomen... ;)

LeaveMeAlone skrev 2013-01-03 00:12:36 följande:

Intressant frågeställning. Har ofta tänkt på samma sak. Tycker själv ordet lat slängs ut lite väl lättvindigt.

Tycker oftast det brukar komma ner till rätt så enkla situationer i vardagen som ändå går att förklara med enbart lathet.

När det kommer till allvarligare situationer så tar väl ändå någon annan kraft över.

När är man lat?

INNEHÅLL