Anonym (...) skrev 2013-01-05 14:33:37 följande:
Jag skulle gissa på att din svärdotter är en mycket osäker och rotlös kvinna med låg självkänsla som tar sig uttryck i avundsjuka och ännu mer osäkerhet. Hon behöver och vill ha bekräftelse på att hon är "godkänd".
Förmodligen blev hon väldigt ledsen över att du inte ser henne som familj. Kanske tar det sig uttryck som ilska och frustration? Och det är det enda i allt du berättar där jag verkligen förstår henne. I övrigt gör och säger du allt rätt tycker jag, problemet och osäkerheten ligger helt klart hos henne. Det är tydligt att du är en snäll och omtänksam person som respekterar alla inblandade, både henne och din förra svärdotter. Eloge till dig för det.
Det förvånar mig att så många tycker det är självklart att man som svärdotter inte räknas som familj av sina svärföräldrar. Tar till mig den insikten.
Men kanske är hon som jag (och för den del mina svärföräldrar och föräldrar), som tycker det är fullständigt självklart? Den dag jag och maken gifte oss höll samtliga våra föräldrar tal till sin svärdotter/-son som gick ut på att man välkomnades in i familjen offentligt. Min svärfar talade dessutom långt och varmt om att jag redan var en del av deras familj. Min pappa utbrast redan på kyrktrappan till min man "NU är du en i familjen på riktigt!".
Att man inte alltid blir sedd som en dotter/son till svärföräldrarna, men en i familjen - absolut.
Hade mina svärföräldrar helt förbisett att välkomna mig i familjen vid bröllopet (eller på annat sätt visat eller sagt det) och jag senare hade frågat samma som din svärdotter frågade dig, och hon hade sagt "nej, jag ser dig inte som familj" - då hade jag blivit mycket ledsen. Och jag är också ganska osäker och angelägen om att vara omtyckt av mina svärföräldrar, det har jag alltid varit. Så en sån sak som att bli en i familjen är mycket viktig för mig. Kanske är det så för henne med?
Kanske är det en sån obetydlig sak som är orsaken till alltihop. Kanske har hon dragit den förhastade slutsatsen att ni inte tycker om henne?
Men oavsett, du har inte gjort nåt fel alls. Ser du inte henne som familj så gör du ju inte. Beklagligt men inget att göra åt. Jag ville bara ge en infallsvinkel från någon som förstår hennes reaktion efter din kommentar, även om du helt klart inte menade nåt illa.
Jag vill bara öka förståelsen för det irrationella beteende som bara en mycket osäker och frustrerad människa visar. Inte acceptans för det, bara förståelse.
Tack för ditt inlägg. Nyttigt att läsa.
Min svärdotter kan förstås ha dålig självkänsla utan att jag vet om det, dock kan jag inte från mitt håll se att det skulle förhålla sig så. Detta är en mycket kompetent kvinna som har en framgångsrik karriär, många vänner, en färgstark personlighet och starka åsikter. Hon är omtyckt och respekterad (också av mig). Hon får mycket positiv feed back på allt hon gör och det med rätta. Det i sig betyder förstås inte att hon inte kan vara osäker men det finns egentligen inget som tyder på det (mer än möjligen detta problem då).
Hon är förstås välkommen i vår familj och det blev hon också redan innan de gifte sig. För mig är det inte samma sak som att hon är
min familj. Hon lever i familj med min son och är varmt välkommen till vår familj. Jag skulle heller aldrig själv ha haft behov av att definiera hur jag ser på familjebegreppet om det inte varit så att hon krävde svar i den konfrontation som hon ställde mig inför.
Nu kvarstår tyvärr problemet och det verkar ha blivit ett mycket låst läge.
Jag är inte välkommen hem till henne (ja, det är ju dem egentligen men hon skriver så "hem till henne") och får inte fira hennes barn på barnets födelsedag, trots att jag och maken tidigare planerat och fått svärdotterns medgivande och gillande rörande vår planering av en överraskning som vi har all anledning att tro att barnet verkligen skulle uppskatta.
Jag har fått ett par mycket vassa och syrligt formulerade mail där det är uppenbart att hennes känslor svallar rejält inför min person. Hon blandar och ger och skriver om allt möjligt, varav ganska mycket (merparten) inte överhuvudtaget har med henne att göra.
Jag har svarat att jag mycket gärna pratar med henne och sagt mig vara villig att göra mitt absolut bästa för att reda ut det här på ett sätt som förhoppningsvis känns tillfredsställande för henne. Det godtar hon inte eftersom hon tycker sig känna att jag inte menar det på rätt sätt. Jag har frågat vad rätt sätt i sådana fall är, men får bara spydiga svar.
Här står vi nu.
