När blev ni gravida igen efter att ha förlorat erat änglabarn?

Förlorade vår lilla i vecka 20, av en infektion den 14 februari i år.
Var så jobbigt att jag ställde om mig direkt med att vilja ha fler barn (har ju ändå 2 sen innan).
Var inte sugen på sex heller i några månader efter detta.
Jag och min man har haft svårt att lyckas bli gravida också dessutom, så första försöket har inte funnits i vår värld.
Men en dag i juni så var jag mer än sugen och kände även att jag saknade min mans närhet, men efter den gången var jag som innan igen..ville inte alls ha något efter det... Upptäckte att min mens var utebliven och jag berättade det för honom, men tänkte att det kan väl knappast vara möjligt? Men jo då, nu e jag i vecka 20 igen, mår dock väldigt dåligt av ständig oro, så tänk på att OM ni nu ska försöka eller vill skaffa så tätt inpå, så kan man nojja igenom hela graviditeten av oro.

Lycka till <3

Tessie83 skrev 2015-11-03 16:45:44 följande:

Santine, vi är med i samma grupp, marsbebis. Är också i vecka 20 nu. Förlorade min Lucas förra året i september. Moderkaksavlossning i v26 och han levde i 17 dagar. Allt känns orätt, sånt här ska inte få hända. En storebror till lillan i magen kommer alltid fattas oss.

Vi försökte dock bli gravida igen direkt efter första mensen. Eftersom vi inte har barn sedan tidigare ville vi verkligen bli föräldrar. I mars blev jag gravid igen men fick missfall i v8. Då kändes allt tungt.... Antagligen berodde missfallet på att min sköldkörtel var helt ur balans och i april började den utredas och då fick jag inte bli gravid. Såg framför mej år av behandling innan ens få börja försöka. Men i juli var vi på semester, veckan efter ringde läkaren och talade om att värdena hade rättat till sig och jag nu fick börja försöka. 4 dagar senare plussade jag och är nu som sagt i vecka 20.

Oron finns där, men jag tror inte den blir mindre ju längre man väntar. Då min störta längtan är att bli mamma tror jag bara oron hade ökat ju längre tid det hade tagit innan jag blivit gravid igen. Dock vet jag ju nu att man inte kan ropa hej förrän allt till slut gått bra. Men ändå måste jag göra lillan i magen rättvisa och göra henne verklig. Det har varit viktigt för mej att få berätta tidigt om hennes existens, att prata om henne som att allt verkligen kommer gå bra osv.

Det som känns svårast nu är att ta tag i skåpet där alla Lucas minnen finns. Har framme hans dopljus och bilderna från rul, men i skåpet ligger dagboken från sjukhuset, hand- och fotavtryck mm. Skåpet ska sen lillan ha och jag vet inte om jag orkar ha framme allt.

Vi kommer alltid minnas och älska våra små som inte längre finns med oss <3

Vi e nog alla olika, jag tror jag hade mått bättre av att bara vara ett tag.. Men förstår er känsla efter barn när ni inte har några i livet! Mina två här hemma busar runt och min minsta e ju lite som min bebis ännu! Så för mig hade det ju inte gjort något om jag väntat :)

Hoppas allt ordnar sig för er denna gång <3

När blev ni gravida igen efter att ha förlorat erat änglabarn?

INNEHÅLL