När blev ni gravida igen efter att ha förlorat erat änglabarn?

Åhh blir så berörd då jag läser. Vi tappade vår lilla ängel Milo för en vecka sedan bara. Han föddes i vecka 20+4 pga infektion i min livmoder. Han är vårt första barn och kommer alltid för alltid vara ihågkommen och saknad. Vi försökte skaffa barn i ett år innan vi väntade vår Milo, den totala lyckan vändes till den totala saknaden. Aldrig i mitt liv efter rutinultraljud som visade en fullt frisk liten pojke hade jag trott att det skulle gå på detta vis.
Vi har ju Milo, men vi vill ju så gärna ha barn. Jag är livrädd att det ska hända igen. Jag vill sörja och minnas Milo, samtidigt som vi vill ha barn som finns med oss snart. Jag är 31 år och snart 32. Det är liksom dags nu, ska åtminstone vänta några månader..få sörja Milo, låta kroppen få läka. Jag hoppas de kan finna ett svar på varför det hände. De ska obducera min moderkaka. Han levde med oss i några timmar innan han gick bort. Jag hade förvärkar i fem dagar innan det skedde och är besviken att de inte la in mig de gånger jag var in med intravenös antibiotika man fann ett stigande crp hos mig och äggvita tror jag det var i urinen. Först skickade hem utan antibiotika sen en dag innan det hände fick jag antibiotika, men var försent. Jag brottas så med att vara livrädd och att sakna Milo, att bara vilja att han skall finnas hos oss till att vilja skaffa barn direkt här och nu. Läkaren sa vänta ca 3 månader, så det är väl det vi får göra. Har hört man ofta blir snabbare gravid efter något sånt här. Jag hoppas det, men jag hoppas också att man orkar mentalt. Hur ska man klara oron, tänk om det händer igen...men alltså. Ja man måste ju våga och sen måste man ju våga hoppas och längta och glädjas på nått himla vänster.
Kram till er alla och era änglabarn och till era bebisar på väg <3 all min kärlek!

Hej åh vad fint få höra eran/din erfarenhet med eran lilla Lucas.
Nej jag håller helt klart med dig, man ältar (kanske lite oundvikligen, tror dock jag gör det lite mer än min make och även vår familj undrar såklart och funderar och man är ledsen och orolig främst få svar att allt gick rätt till med Milo och inför nästa grav att allt skall gå rätt till), men det är verkligen inte något som kan förändras av ältande och någonstans måste man sätta lite P i hur mycket av det som är sunt och inte. Vi kommer ju inte få tillbaks Milo oavsett men kanske kan använda detta till nästa graviditet för att bli mer säkra och känna oss mer trygga och eventuellt förhindra att det händer en andra gång.
Jag beklagar att ni också tappat er son och stort stort grattis till er graviditet igen. Till den lilla tjejen :) <3 Vecka 24 är ju en bit fram och kanske lite tryggt att inte så länge kvar tills att om nått händer så kan de rädda flickan. Har ni fått göra några åtgärder i graviditeten för att förhindra att det händer igen? Vet de varför ni fick Lucas för tidigt? De tror eventuellt att min tapp är försvagad trots den inte verkade vara det under vår grav och trots att den inte var det eller såg ut att vara det fram tills dagen då det hände. Dagarna innan var den 4 cm lång och stängd. 
De funderar eventuellt på att sy igen till nästa graviditet och kanske tabletter som stärker tappen, OM det skulle vara det. Man hittade lite äggvita och crp stegring två dagar innan detta hände för oss, men sedan tror jag odling dagen det hände och så inte visade infektion, de obducerar nu moderkakan, men vi får se om det visar nått, visar det inte bakterier (de verkar ej tro det nu, åtminstone en läkare) så var det nog pga min tapp. 

Låter härligt bara rå om varandra och åka till USA 16 dagar. Vi har också haft stort behov bara vara med varandra och mysa. Har talat endel med vänner i telefon och såklart fått lösa endel praktiskt kring allt, men i övrigt känner jag inte att jag är redo för så mkt annat än att bara vara med min make nu och prata såhär över nätet med andra med liknande erfarenheter.

Hoppas allt går bra för er denna grav, och det gör det säkert. Läkaren där detta hände för oss sa att det brukar gå bra nästa gång. Men såklart man är ju rädd, jag åtminstone. Förstår ditt behov av att göra henne verklig. Jag läste och slukade allt om graviditet med Milo, väntade och längtade, hade typ handlat massor till honom från vecka 13 då jag trodde det var ganska säkert. Efter RUL trodde jag ännu mer det var klappat och klart och sökte säng och vagn och ja, kanske blir det nästa gång så att det blir viktigt göra det verkligt och prata mkt om det till andra, eller så kanske har jag tänkt vågar jag inte alls hoppas innan man är mkt långt fram. Jag vet inte och man är alla olika så jag får försöka bara ta det som det kommer när det kommer, men jag längtar så efter barn och familj. Nu har vi Milo men också ett barn få vara med oss och ta hand om. 

Kram Elin

Tack för styrkekramar och många varma styrkekramar tillbaks till dig <3 :)

Hej där igen, Tessie83: 
Ja det så smärtsamt tappa sitt barn, tror det är svårt föreställa sig om man inte varit där och som du säger, trots att det var tidigt och de var så små har kroppen ställt in sig på att bli mamma, man har massor med hormoner, i 5 månader har man knutit an till sitt lilla pyre. Direkt när den lilla kommer så vet man att det är ens barn. Redan innan vid RUL så förstod jag vad det innebar känslomässigt att vara förälder. Den stolthet jag kände att se lilla Milo sprattla där inne. Han undersökte sitt ansikte massor med gånger, han låg liksom inåt vänd mot mig. Jag kände direkt att det var min pojke och när han kom var han det vackraste jag sett kunde direkt se likheter med mig, även min mamma som sett bilder såg det. Man såg även att han hade min makes fötter, i all sorg över att snart få skiljas gladde jag mig över de små sakerna (inte så små egentligen, utan helt enormt stora och viktiga för mig). 
Ja det känns jobbigt inte veta vad som hände exakt och varför, som för er och för mig var det smärtsamma vara precis i gränslandet, ett par dagar eller max en vecka från att försöka rädda (vi var i vecka 21, i vecka 22 provar de rädda i Lund). Dock vet jag precis som för er, hur stora riskerna är om vi varit en vecka senare och provat rädda vår son och då hade det kanske varit smärtsamt att det inte gått.
Jag tänker nu mycket på att det var min kropp som startade förlossningen och de pratar om att jag kanske har en försvagad livmodertapp vilket ju innebär att samma sak kan hända nästa gång. De betryggar att vi ska få komma 3 ggr vecka till bm om vi vill och man ska sy ihop, man ska kanske ge stärkande tabletter till livmodern, men om man nu kan göra så mkt tänker jag...då borde man ju kunnat det nu också, men ändå tappade vi Milo. Därför är jag så jädra rädd, men saken är väl den att de inte tog på allvar utan faktiskt skickade hem för att tappen såg ok ut flera dar. Men tänk om det blir samma nu, ja jag vet inte, jag är så sjukt rädd alltså. 
Fick ni veta, du kanske svarat på det...vad det berodde på för dig/er? Var det infektion? De tror inte det var det för mig/oss...först trodde de det, men odling visade nog inget, nu är det bara obduktion av moderkakan kvar om inga bakterier där antar jag att man utgår från en försvagad cervix(livmodertapp).

Jag tror helt klart på det du säger om att vara rädd om sig själv, jag träffade några vänner (första dagen jag tog mig ut efter detta hände) så råkade min kompis som är gravid i vecka 32 ca nu vara där (hon var ca 10 v framför mig innan). Det var helt ärligt inte kul, såg på henne att hon upplevde det aningen jobbigt med. Jag menar det är klart folk kanske nämner hennes mage spec om folk inte vet och de ska de väl kunna men det gör jädrigt ont för mig nu. Bara det att mina vänner kan skratta gör ibland ont för mig, då jag kan uppskatta få skratta någon minut, men sedan vänds det till sorg där jag inte orkar vara glad ännu. Jag blir otroligt ledsen ibland när jag ser på facebook också eller bara på staden folk med barn och bebisar...jag antar man inte kan skydda sig helt, men åtminstone någorlunda kan jag försöka inte få det rakt upp i ansiktet.
Tack för ditt tips! Kram till dig :) <3

Ingen fara ditt blev långt, blev mitt också...:) jag orkade till och med läsa ditt flera varv ändå, ger mig stöd o tröst.