När blev ni gravida igen efter att ha förlorat erat änglabarn?

Hej!

Jag beklagar verkligen och tänker på era alla änglamammor. Jag är en av dem. 23/8 2014 fick jag göra akutsnitt pga moderkaksavlossning. Jag var då i 25+2. Min älskade lilla Lucas levde och kämpade i hela 17 dagar. Ofattbart att det är drygt ett år sedan. Minns allt som om det vore igår, men känns som att det är 10 år sedan.

I mars fick jag ett MA i v8. Men efter ett år i helvete kan jag se ett litet ljus då jag nu åter är gravid igen i vecka 15. Vi har redan gjort 3 ul, varav kub som såg bra ut. Rivs mellan hopp och förtvivlan. Glädjen blandas med oron och är så svårt låta mej våga tro att allt nu kommer gå bra. Ena sekunden tänker jag att nu har vi haft sån otur så nu kan bara allt gå bra, medan jag nästa stund tänker att när vi nu bara haft otur så varför skulle det gå bra den här gången.

Älskar verkligen redan det här barnet jag har i magen och vet att jag kommer göra allt för honom/ henne. Dock kommer det alltid saknas en storebror <3

Folk säger att man klarar mer än vad man tror. Men ibland undrar jag hur mycket man egentligen ska orka med. Allt Känns så fel, något ofattbart hemskt som inte ska få hända. Våra älskade små änglar som inte finns bland oss men som för evigt finns i våra hjärtan.

Fick i torsdags reda på att Lucas ska få en lillasyster, en perfekt liten som busade runt i min mage :)

Dock går inte oron att släppa, jag har ställt in mej på att allt ska gå bra och att hon kommer till oss i påsk. Jag bara måste tänka positivt, prata om henne och göra henne verklig, annars vet jag inte hur jag skulle orka.

I helgen får vi tänka extra på våra små och gå och tända ljus.

Massa styrkekramar till dej loufri <3

Santine, vi är med i samma grupp, marsbebis. Är också i vecka 20 nu. Förlorade min Lucas förra året i september. Moderkaksavlossning i v26 och han levde i 17 dagar. Allt känns orätt, sånt här ska inte få hända. En storebror till lillan i magen kommer alltid fattas oss.

Vi försökte dock bli gravida igen direkt efter första mensen. Eftersom vi inte har barn sedan tidigare ville vi verkligen bli föräldrar. I mars blev jag gravid igen men fick missfall i v8. Då kändes allt tungt.... Antagligen berodde missfallet på att min sköldkörtel var helt ur balans och i april började den utredas och då fick jag inte bli gravid. Såg framför mej år av behandling innan ens få börja försöka. Men i juli var vi på semester, veckan efter ringde läkaren och talade om att värdena hade rättat till sig och jag nu fick börja försöka. 4 dagar senare plussade jag och är nu som sagt i vecka 20.

Oron finns där, men jag tror inte den blir mindre ju längre man väntar. Då min störta längtan är att bli mamma tror jag bara oron hade ökat ju längre tid det hade tagit innan jag blivit gravid igen. Dock vet jag ju nu att man inte kan ropa hej förrän allt till slut gått bra. Men ändå måste jag göra lillan i magen rättvisa och göra henne verklig. Det har varit viktigt för mej att få berätta tidigt om hennes existens, att prata om henne som att allt verkligen kommer gå bra osv.

Det som känns svårast nu är att ta tag i skåpet där alla Lucas minnen finns. Har framme hans dopljus och bilderna från rul, men i skåpet ligger dagboken från sjukhuset, hand- och fotavtryck mm. Skåpet ska sen lillan ha och jag vet inte om jag orkar ha framme allt.

Vi kommer alltid minnas och älska våra små som inte längre finns med oss <3

Man vill för alltid minnas, men det gör så ont att bli påmind....

Hggeli: jag är så ledsen vad som hänt er och lilla Milo. Det är ju en del av en som försvinner när ens barn går bort. Den lycka man hade som bara totalt raseras. Det är så svårt., tankarna finns alltid med.

Vi var ju också inne dagarna innan Lucas föddes men blev hemskickade. Både tiden innan han kom och dagarna han fanns med oss ältas gång på gång; tänkt om de gjort något annorlunda så hade han funnits med oss nu. Ältar fortfarande men hjälper ju inte, inget får honom tillbaka.

Hur man går vidare är så olika. Se till att få någon att prata med. Jag och min man åkte bort nästan direkt, roadtripp i USA i 16 dagar där vi bara fick rå om varandra. Det hjälpte oss mycket.

Vi började försöka direkt. Nu, 15 månader senare, är jag gravid med lillasyster i v24. Är så lycklig, men samtidigt livrädd. denna gång har jag haft större behov av att göra henne mer verklig för omvärlden snabbare. Berätta och prata om henne, titta på vagn, säng osv. Tror aldrig denna stora oro försvinner, men längtan och hoppet övervinner rädslan och det är på så sätt man orkar gå vidare.

Ni kommer alltid ha med er Milo i era hjärtan. Men det är så överhemskt att sånt här ska få hända. Tänker på dej.

Många varma styrkekramar <3

<3

Idag skulle Lucas ha fyllt 1 år om han kommit bf-dagen, så idag blir det besök på kyrkogården och lite extra tid till eftertanke. Vi valde att ha honom i en minneslund. Det är alltid vackert där och ibland är det helt enkelt för svårt att ta sig dit. Då vet jag att det ändå är fint med blommor och ljus.

Min livmodertapp försvann också på bara 3 dagar men mitt problem var med moderkakan som släppte. Trots det var han stor och fin när han kom och hade alla förutsättningar att klara sig. Men tyvärr uppstod det problem när de efter 2 dagar skulle ta ut respiratorn och de tillkom stora komplikationer. I 17 dagar fick vi lära känna vår lilla pojke innan han blev en ängel... Så konstigt att man har varit mamma men kärleken finns där så fort man blir gravid och man får se sitt barn. Den kärleken kommer aldrig försvinna.

I denna graviditet har alla gjort mycket för att stilla min oro. Gjorde tidigt Vul i vecka 8, träffade specialistläkare i v 12, sen har jag fått träffa min underbara bm (som jag även hade i min förra gravitet) varannan vecka sedan inskrivningen och har nu blivit kopplad till specialistmödravården. Vart och kollat livmoderhalsen. Nästa vecka ett stort ul där de ska kolla blodflödet till livmodern och moderkakan. Om 2 veckor ska jag träffa en läkare på psykosociala enheten och planera resten av min graviditet. (Önskar kejsarsnitt då jag fick göra det med Lucas). Så jag har blivit mycket kollad både att försäkra att denna graviditet fortskrider som den ska men också för att stilla min värsta oro.

Att förlora sitt barn, oavsett omständigheter, är det värsta en människa kan råka ut för. Något som inte ska få hända. Men det är otroligt vad man egentligen klarar av. Men ett tips är att inte behöva utsätta sig för saker man tycker är för jobbigt. En av mina vänner ex var gravid samtidigt som mej. Hon skulle få 3 veckor efter mej. Tror det tog ett halvår innan jag orkade träffa henne och hennes son. Man måste i detta läget sätta sug själv i första hand

Oj, råkade skicka. Blev långt det här.

Men som jag skrev måste man sätta sig själv i första hand ibland. Är det en bra vän förstår han/hon.

Bra att ni tar hand om varandra <3

Massa kramar

Det där med att skydda sig blir ju en sorts reflex; vad orkar/orkar man inte med. Folk säger att det blir bättre med tiden, men jag vet inte jag. Visst, att ta sig runt i omvärlden blir såklart lättare. Man skapar en sorts distans till allt. Men den enorma sorgen finns ju kvar och kommer alltid göra det. Det är så svårt att utåt verka glad och positiv men man inuti bara brister.

Jag fick akut moderkaksavlossning, vet dock inte varför.

Bra att du orkat dej ut och träffat lite vänner. Då är du ett steg på vägen. Ibland måste man tvinga sig att göra svåra saker för att inte bli galen. Känner igen det där med gravida kompisar. 3 av mina nära vänner var gravida samtidigt som mej och det högg i själen samtidigt som jag självklart var glad för deras skull, men då kommer varför-känslan; varför jag, varför Lucas? Man vill ju alltid minnas men inte bli påmind.

Ta hand om dej. Kram <3