Mitt liv (mycket långt inlägg)

Något som verkligen tär på mig är att hon aldrig pratar om problemet med mig. Det är som att problemet inte finns för henne, förutom när jag tar upp det. Hon säger att hon tänker på det dygnet runt, men vad hjälper det när hon aldrig någonsin säger något.

Det vet du visst det, det är bara det att du inte vill välja någon av de dåliga alternativen. Du är rädd för att separera, men vet att du inte kan vara kvar i förhållandet som det är.

Men du måste göra ett val. Och även om du väljer att vara kvar tills vidare är det också ett val. När du gör ett medvetet val kommer din självkänsla att börja förändras, oavsett vad valet är.

Förmodligen är du där jag och många män med mig befunnit sig. De älskar sitt liv, sina barn och tror att de älskar sin partner. I efterhand är alla märkligt överens om att det nog var andra känslor än djup och innerlig kärlek de hade till sin partner och det man älskade i livet var snarare tryggheten.

För att göra rätt val måste du börja med din egen självkänsla. Det enklaste sättet att göra det är att ta tag i din kropp. Börja träna, medvetet, för att bygga upp din kropp. Nu menar jag inte att bygga muskler, att bli en hulk. Det kan lika gärna vara att springa, cykla eller något annat. Sätt upp ett tydligt mål: Göteborgsvarvet, Stockholm halvmarathon, Vättern Runt, vad som helst ett halvår framåt som du kan fokusera på. Skaffa ett träningsprogram och håll det. Oavsett om målet är att ta dig runt med livet i behåll eller inte, se till att nå ditt mål.

När du klarat av detta första delmål och har släppt allt fokus på ditt förhållande kommer du kunna göra ett riktigt beslut. Du är starkare, tryggare i dig själv, vet att du klarar att nå dina mål. Under tiden kommer ditt förhållande ha förändrats av att du har förändrats. Du kommer att diskutera på ett annat sätt, se hennes undanmanövrar för det de är och ta upp frågor på ett bättre sätt utan att skämmas, eller tro att det är dig det är fel på.

Utmana dig själv!

Ps. Egentligen är det så - om något inte fungerar och hon varken kan tänka sig att prata med ett proffs om det eller kan göra något annat åt det så har du ju faktiskt inget val. Eller hur? 

Jag brukar tänka att kärlek inte är en av- och på-knapp. Det är aldrig så att jag antingen älskar eller inte älskar min partner. Eller mitt ex, eller mina vänner. Det är ju inte så kärlek fungerar, på samma sätt som att ingen människa ju på riktigt bara älskar en åt gången som monogamimyten gör gällande.

Har du ett barn så älskar du det. Får du ett till så älskar du det - och det andra lika mycket.
När barnet vet att du hatar att städa och har hällt ut alla påsar med socker, salt, mjöl, havregryn och kakao över hela golvet känner du dig förmodligen inte sådär jättekär. Men du slutar ju inte älska barnet, du ger ju inte bort det. När du har städat upp och det har gått ett par dagar blir det lättare att känna kärleken igen, när havregrynen slutat fastna mellan tårna.

Jag tror inte att kärlek till barn, vänner och sin partner skiljer sig åt alls. Gentemot partnern kanske det finns lite mer av åtrå förhoppningsvis och kanske andra känslor också, men kärlek till en partner finns i alla fall för mig kvar länge efter att det tagit slut. Inte så att jag vill ligga med min exfru, verkligen absolut inte. Men jag är glad för alla år vi hade tillsammans - och jag är glad för våra gemensamt producerade barn.

När man lever ihop med någon så finns det nog alltid kärlek där. Men frågan är ju - är nivån tillräcklig för att man skall stå ut med allt annat? Oavsett vem man lever ihop med retar man sig på saker. Ens barn kan man ju säga till att de inte får bete sig så, det är svårare med sin partner.

Så - gör en enkel lista - plus och minus. Vad gör dig glad, vad gör dig arg och ledsen?
Skriv ned allt: ekonomi, sex, vänner, bekanta, resor, minnen, prylar, bekräftelse, någon att laga mat till, någon som tvättar åt dig. Hitta sådant på pluslistan som motsvarar något på minussidan och stryk dem, så att de tar ut varandra.

Du kommer inte att gilla resultatet, hur det än blir, men du måste göra ett val.

Valet kan vara: att stanna, att gå eller att förändra något.
Förändringar är jobbiga och det är smart att låta någon annan leda det arbetet: en terapeut.
Den viktigaste förändringen är att våga vara vidöppen, att våga såra, att våga prata och att våga lyssna.
Att inte se diskussionen som en tävling. Att använda NVC eller jag-budskap, att målet är att nå fram, komma igenom, få förståelse, nå en förändring. 

Nu diskuterar jag visserligen polyfrågor mer än gärna, men jag kan inte riktigt se hur den diskussionen hör hemma i den här tråden. Jag råkade ju visserligen skriva monogami-myten i inlägget, ber om ursäkt för det.

Jag diskuterar gärna dessa åsikter i en annan tråd - kanske denna:goo.gl/xNx6A 

Kan det vara ok?