Gå skilda vägar? Relation utan närhet

Barn är kloka, starka och anpassningsbara och ditt barn kommer aldrig att förlåta dig om du stannade i relationen för hennes skull.

Det du skriver känner jag igen mig själv i vissa situvationer, fast jag känner absolut inte för någon ny relation alls och är mera inne på att jag inte vill ha det i framtiden heller.Eftersom jag levt länge ensam i tvåsamhet så saknar jag inte en relation.Det är nog det där att ta steget bara,men vad väntar man på igentligen när det ändå aldrig kommer att bli bra igen fullt ut.De som blir lidande är ju barnen och vad vore underbarare än att få vara lycklig igen och få skratta på riktigt.

Lycka till och följ ditt hjärta.........

Så kände jag också tidigare, dvs att jag inte behövde någon relation och att om vi i framtiden skulle bryta upp så vore det skönt att inte ha någon ny relation. Kanske bara någon slags skydsmekanism för att undvika att råka hamna i någon liknande situation igen eller för att slippa utmaningen att hitta "den rätta". Eller kanske är det helt enkelt ett sätt att motivera att stanna kvar eftersom det ju ändå inte bli någon skillnad vad gäller relation. På plussidan med att stanna kvar finns ju främst att träffa dottern mycket, men också många praktiska saker som att slippa ta tag i en separation, ekonomin och vardagliga ting så som att hämta/lämna barn, ta hand om hemmet mm.
 
Suget efter ett nytt förhållande har kommit efterhand och blivit allt starkare. Jag pratade med en bekant för en tid sedan som hade gått från ett dåligt förhållande till ett nytt där han är väldigt lycklig vilket märks tydligt. När han tänker tillbaka på hur han hade det innan så kan han inte förstå vad han höll på med. Det sätter än mer fart på tankarna. Jag kan ju stå ut tills situationen tillslut blir ohållbar pga bråk eller annat, men det lär ju lätt kunna ta 5-10 år till. Frågan är om man inte den dagen ångrar att man inte tog tag i sitt liv tidigare.

Tror det ligger mycket i det du Mr C skriver, faktum är att dottern ofta frågar både mig och sin mamma om vi ska skiljas. Till synes utan anledning kan tyckas, men hon känner uppenbarligen av att det inte är bra även om det borde verka rätt bra på ytan. Men det är klart, hon har aldrig på senare år sett oss visa att vi älskar varandra vilket ju kompisarnas föräldrar och andra runt omkring gör.

Någon av er läsare som har varit i denna situation och tagit steget att separera? Hur känns det i efterhand? Kanon säkert om ni hittat en ny partner, men ni som inte har hittat någon ny än? Känns det ändå helt rätt, eller har ni börjat ifrågasätta varför ni tog steget?

Flera som är i min situation nu och står inför samma dilemma? Vi kanske kan peppa varandra...

här vill jag vara med. har en 1 åring med en man jag varit ihop med i 3 år, sambo i 2,5 år nästan. har haft mkt problem i förhållandet sen 2,5 år tillbaka. har nu tvivlat på riktigt sen i somras, och han har vetat om det hela tiden. har nu i dagarna varit otroligt nära på att bryta upp, senast idag bestämde jag mig för att göra det efter en massa bråk om problem vi haft länge. men så bad han om en chans till, en sista chans. nu är jag i stora funderingar, vad vill jag, vad känner jag? vad är bäst för mig?

Ibland önskar man att man hade haft en kristallkula för att se vadframtiden innebär om man tar steget och släpper en relation som man inte riktigt vill vara i eller känns rätt. Mår inte alls bra i min tillvaro just nu pga relationen till min sambo. Har en son på 3 år och undrar ständigt hur en separation kommer att påverka honom. Är också rädd för hur det kommer att vara att leva själv och om det är kört att hitta en ny partner när man kommit upp i åren och börjar närma sig 40 (några år kvar, men dock…). Skulle så gärna vilja ha fler barn också men förmodligen är det kanske kört om jag lämnar min nuvarande relation då man inte har en aning om när eller OM man någonsin kommer att träffa en ny partner…. Samtidigt kan jag många gånger känna att jag förmodligen kommer att må bättre ensam än i en relation som inte är bra och där jag ändå känner mig ensam...

Om man bara visste vad som är bäst… för mig själv och för min lille son….

Ja visst hade det varit bra med kristallkulan... Man håller ihop för att man tror att det är bra för barnet, det kanske det är till viss del om relationen är död men inte så dålig att det bråkas etc hemma. Kört att träffa någon ny vill jag inte tro att det är. Möjligen om man blir så kräsen att man får orimliga krav, alla är ju människor trots allt. Rent personligt tror jag också att man på många sätt mår bättre "fri" och ensam (men med möjlighet att träffa någon ny) än i en relation där man ändå känner sig ensam. Men att ha barn varannan vecka kan nog vara känslomässigt slitsamt, särskilt när det börjar närma sig att lämna över... Men man kanske vänjer sig vid detta efter ett tag på något sätt?

Suss7505, Vad är det som gör att er relation inte är bra?

Samma år som jag fyllde fyrtio skildes min dåvarande man och jag. Detta var på hans initiativ . Barnen var då tio och tretton. Vill bara dela med mig av ett par tankar, att man skall aldrig stanna kvar i ett kärlekslöst förhållande för barnens skull. Tänker man på att man är en förebild och om man ignorerar sitt välmående signalerar man också till sitt barn att det skall göra detsamma. Dessutom är det inte försent att hitta kärleken efter fyrtio. Jag är femtio i år och nykär. Sen är det en annan sak att livet plötsligt blir annorlunda som separerad och att man får dela på tid med barnen. I slutändan handlar det väl om att vara så bra förälder som man kan vara.