Gå skilda vägar? Relation utan närhet

Så kände jag också tidigare, dvs att jag inte behövde någon relation och att om vi i framtiden skulle bryta upp så vore det skönt att inte ha någon ny relation. Kanske bara någon slags skydsmekanism för att undvika att råka hamna i någon liknande situation igen eller för att slippa utmaningen att hitta "den rätta". Eller kanske är det helt enkelt ett sätt att motivera att stanna kvar eftersom det ju ändå inte bli någon skillnad vad gäller relation. På plussidan med att stanna kvar finns ju främst att träffa dottern mycket, men också många praktiska saker som att slippa ta tag i en separation, ekonomin och vardagliga ting så som att hämta/lämna barn, ta hand om hemmet mm.
 
Suget efter ett nytt förhållande har kommit efterhand och blivit allt starkare. Jag pratade med en bekant för en tid sedan som hade gått från ett dåligt förhållande till ett nytt där han är väldigt lycklig vilket märks tydligt. När han tänker tillbaka på hur han hade det innan så kan han inte förstå vad han höll på med. Det sätter än mer fart på tankarna. Jag kan ju stå ut tills situationen tillslut blir ohållbar pga bråk eller annat, men det lär ju lätt kunna ta 5-10 år till. Frågan är om man inte den dagen ångrar att man inte tog tag i sitt liv tidigare.

Tror det ligger mycket i det du Mr C skriver, faktum är att dottern ofta frågar både mig och sin mamma om vi ska skiljas. Till synes utan anledning kan tyckas, men hon känner uppenbarligen av att det inte är bra även om det borde verka rätt bra på ytan. Men det är klart, hon har aldrig på senare år sett oss visa att vi älskar varandra vilket ju kompisarnas föräldrar och andra runt omkring gör.

Någon av er läsare som har varit i denna situation och tagit steget att separera? Hur känns det i efterhand? Kanon säkert om ni hittat en ny partner, men ni som inte har hittat någon ny än? Känns det ändå helt rätt, eller har ni börjat ifrågasätta varför ni tog steget?

Flera som är i min situation nu och står inför samma dilemma? Vi kanske kan peppa varandra…