3,5 mån och verkar inte gilla fysisk närhet

Alla spädbarn gillar inte fysisk närhet. De flesta, ja, men en del verkar ha en reserverad personlighet redan från födseln. Vår äldste son var sådan, och det fortsatte genom hans uppväxt. Nu är han vuxen, har några få nära vänner, trivs i sitt eget sällskap men är ändå inte socialt handikappad. Han jobbar t o m inom vården och är alltså fysiskt nära människor i jobbet utan problem. Det är liksom bara hans personlighet ...

Vår dotter var lite så, men när hon blev 1,5 blev hon helt plötsligt över en natt ett gosmonster. 

Skönt att höra att det finns de som känner igen sig- Min instinkt är att ta upp honom i knät och det känns tungt att se att han inte verkar uppskatta det. Nu lägger jag honom oftast bredvid mig när jag pratar med honom

Förresten Sweno, på vilket sätt var din dotter lite så?

Vrålade så fort man bar henne redan som liten. Det gick bara bra i svart tjock sjal när hon sov. Men det gillade hon skarpt, att ligga där i mörkret. Låg hon själv var hon nöjdare. 

Men när hon blev stadigare ville hon inte vara nära alls. Sov helst själv på golvet i babygymmet.  När hon började röra sig blev det ännu värre. Vi fick typ inte ta i henne. 

Men så över en natt i stort sett så kom hon och kravlade sig upp i knät. Nu när hon är två kan man gosa hur mycket som helst. Men hon är fortfarande väldigt tydlig på att sova själv i sin säng. Hon ligger i vår en stund, men kryper snart ner i sin egen och då får man inte ta på henne.  

Min äldsta son som nu är 6 var så, han sov själv från första början, ammade ganska ofta men kort och intensivt sen var han klar. Han var dock motoriskt tidig och så fort han började krypa fanns det inte en chans att man kunde få honom att sitta i famnen Han var alltid den man fick jaga på sångstunder o dylikt.

Nu är han som sagt 6 och det är inga fel på honom det är så han är, han är mycket mer gosig nu och kommer ner till vår säng på morgonen men gillar fortfarande inte om det blir för trångt. Hans lillebror var precis tvärtom och var och är som ett klister på mig

Tror absolut inte du harnågot att oroa dig för, människor är olika när det gäller fysisk kontakt helt enkelt.

Min äldste pojk hade inte heller något stort närhetsbehov när han var bebis utan somnade helst själv. Han ville inte bli kramad och särskilt inte av andra än mig och hans pappa. Han somnade aldrig under amningen men så fort jag la ner honom. 
Han är fortfarande mycket så trots att han fyllt 9 år redan. Han kan ibland komma och krypa upp i mitt knä men det är väldigt sällan. Jag har varit noga med att ändå krama honom för min egen skull. Sagt till honom att mammahjärtan blir så ledsna om de inte får krama på sina barn. Jag tänker också att det vore hemskt att han växte upp och tänkte bakåt och var ledsen för att vi aldrig kramade honom så som vi kramar hans småsyskon...

Han blir inte arg på mig nu som han ibland kunde bli när han var typ ett-två år utan låter sig mer bli kramad och när han vill göra mig glad kommer han ibland och myser en stund för att han vet att jag tycker om det. Vi har en väldigt nära relation i övrigt, det är bara närheten som han inte har samma behov av som mina andra barn.

Alla är vi olika. Jag tyckte att det var jobbigt då det pratas så mycket om vikten av närhet hela tiden. Men jag försöker tänka det mer som en närhet mentalt istället för fysisk närhet. Att lyssna på sitt barns signaler och att respektera deras behov trots alla påtryckningar utifrån om att man ska göra på ett särskilt sätt är att vara nära sitt barn.

Vår son var inte heller förtjust att ligga i famnen när han var några månader och började få lite intresse av omvärlden. Ligga bakåtlutad gick inte alls, sitta upp ordentligt och titta sig omkring vad var som gällde! Och han somnade lika bra oavsett om han låg själv eller med oss. Omkring 6 månader började han kunna somna i famnen när han var riktigt trött. Nu är han 10 månader och kan sitta och mysa i famnen en stund när han är trött, och gnuggar liksom ansiktet mot en. Först nu de senaste månaderna som han vill att vi ligger jämte för att han ska kunna somna. Så jag är lite tvärtom alla som vill att deras barn ska kunna somna själva, jag är glad att vår son vill somna och sova med oss :)

På din beskrivning tycker jag inte det låter som han direkt ratar fysisk närhet, eftersom han trots allt gillar att bli buren och kan sitta i knät etc Men kanske att han inte är extremt närhetssökande utan väldigt nyfiken.

Jag känner igen en del från min dotter. Hon ville gärna vara nära, men absolut inte för trångt, utan hon ville se. Jag köpte en bärsjal och hon blev helt vansinnig när huvudet "satt fast". Ända möjligheten att använda sjalen var om hon fick ha huvudet fritt och då förlorade sjalen lite sin funktion eftersom jag var tvungen att hålla en hand och stötta. Senare köpte jag en Ergo Baby, ergonomsik bärsele som funkade bättre (hon somnade ofta iden när vi bar runt henne hemma)... Men hon var lugn och nöjd ganska mycket som bebis, kunde ligga själv och titta och var nöjd i knät bara hon fick sitta och se sig omkring (på t.ex. café). Jag fick förresten höra redan på BB "att hon hade en så vaken blick" och många kommenterade de första veckorna att det var så roligt att "hon var med" till skillnad från många andra nyfödda som knappt öppnar ögonen första veckan...

Min dotter var den första tiden aldrig särskilt "gosig". När andra barn började lära sig att pussas och kramas (strax innan året?) var det ingenting min dottern gjorde. Men sedan började det vända. Jag tror väl att det var kring 14 månader som hon började komma fram för att bli kramad, krypa upp i knät och nu det senaste (hon är 1,5) pussas hon ibland. Men bara när hon själv vill! Att sitta hos folk hon inte känner finns inte på kartan, hon väljer noga vem hon ska "släppa in" när det gäller all interaktion, men när hon väl gjort det kan hon var hur go och charmig som helst!  

 Sedan att din son inte verkar ranglig och sparkar frenetiskt det känner jag inte igen. Min dotter var tidigt motoriskt... Men din son låter inte jättesen. Hur går det att låta honom ligga på mage? Griper han om han får hjälp? Ett tips är mjuka leksaker, tygbitar och liknande som är lättast att greppa i början...

Tack för era svar. Sonen har sovit ganska dåligt den senaste tiden och jag upplever att han då är mer känslig. Kanske inte så konstigt egentligen. Jag försöker hålla honom nära på det sätt som jag vet att han accepterar, främst genom att bära runt honom. Han somnar annars ibland under amningen så då knns det mysigt att ha honom nära. ibland kan dock amningen vara jobbig och han sparkar och gnäller. det kan nog ibland handla om att han är övertröt, Det är särskilt när han r trött som han blir arg när vi tar upp honom även om han aldrig vill ligga i famnen.

Han ligger gärna ensam i babygymet . Han för ibland babygymleksakerna till munnnen. Roligt veritaslux att din dotter uppfattades som särskilt vaken. När vår lille pojke var ett par veckor gammal fick vi samma kommentar på BVC.Han har alltid varit intresserad av att titta sig omkring,

Han har ett ganska stort huvud som han är dålig på att hålla uppe. Vi övar honom genom att lägga honom på mage. r han pigg kan han hålla det i två, tre minuter, är han trött åker det ner på en gång. Detta har han kunnat lite mer än en månad. Han greppar inget men vi försöker hålla hans intresse genom att visa honom leksaker.Nr vi håller honom i knät åker huvuet oftast ner och han har då svårt att få upp det.  

Om det är någon som undrar hur det har gått så är vår lille kille ett år nu och tyvärr finns det en hel del som tyder på att det skulle röra sig om autism.

Vad är tecknen ? Går han under utredning?

Min första son somnade ALDRIG i famnen. Först när man lade ner honom sov han så gott.. andra sonen inte riktigt lika dan, men somnade bäst för sig själv. Nu har jag märkt att även minsta barnet(tjej, 1mån) också helst somnar själv.
De äldre var väldigt kramiga som småbarn men aldrig "mammiga" så att man behövde bära omkring på dom, vilket är skönt i sig. 
Grabbarna har klarat sig bra och har inga "men" efter detta, så du har nog som oss ett tryggt barn som är nyfiken på livet runt omkring. Se det positivt istället, han är trygg.... 

Hej,
han reagerar inte på sitt namn, ger sparsam ögonkontakt, han söker aldrig våra ansikten, varken när han är glad eller ledsen. Han kan vara som i sin egen värld och reagerar då inte alls när vi pratar med honom. Men vid andra ljud kan han reagera blixtsnabbt. Vi har kontakt med bvc-psykolog som ser att det finns tecken och som ska skriva en remiss för utredning. Jag reagerade tidigt på att han var annorlunda men hoppades att han, som era barn,bara var ett barn som inte ville vara i famnen.  

Hej TS, såg att du uppdaterat tråden. Önskar dig varmt lycka till oavsett vad utredningen "visar". Hoppas ni får den stöd och hjälp ni behöver!

Okej! Vad tungt för er, men som man brukar säga så ska man lita på sin magkänsla. Men de e kanon att ni fått hjälp såhär snabbt å hoppas att sonen får den hjälp han behöver när han börjar förskolan å så. Lycka till <3

Tack för era gulliga svar!

Ville bara uppdatera igen. Ligger hemma sjuk och tittar på gamla trådar. Sonen fick diagnosen autistiskt syndrom i slutet av maj. Känslan jag hade när han var så liten försvann aldrig riktigt. Men han är en helt fantastisk kille och berikar oss så otroligt mycket.