Min kille är kort, och jag vet inte om jag klarar vara ihop med honom pga hans längd.

Jag är 1,63, min man 1,74. Jag tyckte också det var lite jobbigt i början, kom på mig själv med att bli lite avis på kompisar som har pojkvänner som är långa - men tänker "skulle jag vilja byta?" Solklart nej. Det finns ingen som är så fin som min man och andra män, oavsett längd, står sig slätt i jämförelse. Om ett par cm hit eller dit är det enda som diffar mellan den jag lever med och min "dröm-man", då är jag väldigt lyckligt lottad! Vi skämtar själva om vår längd och att vår dotter knappast kommer bli basketspelare eller catwalk-modell, men oss har det ju inte gått någon nöd på ändå.

Sen kan du ju tänka såhär: Om din man lyckades få gott självförtroende, trygghet i sig själv och dessutom dig på kroken så kommer det inte att bli några problem för era barn heller. Lycka till, och ta nu tillvara på ditt fina förhållande och våga visa hur mycket du tycker om honom!

Jag är 158 och min man är 163. 
Inget jag tänker på, och vi har aldrig fått någon kommentar om hur långa eller korta vi är. 

Haha! Min pappa är 150 cm och mamma var 175 cm. Ingen som bryr sig om längd.

brukar du leta fel hos dina partner?
har du en idé om hur det perfekta förhållandet skulle vara som ingen kan leva upp till, eller är det så att du försöker spjärna emot nu för att det känns allvarligt?

Ja, du är dum och överdriver otroligt mycket

Jag är 160, min sambo är 166. Jag visste inte ens att det var ett problem, och var i ligger problemet? Vi har inga barn, men jag antar att våra barn skulle bli minst i min längd och jag har ju inga problem med den. Kanske kan vi till och med få ett längre barn, då bl.a. min pappa är 185. Nu vet jag inte varför det skulle vara lyckat att bli så lång som möjligt?

Mitt ex var 182, det gjorde mig inte lyckligare på något sätt. Det gjorde inte heller honom lyckligare tror jag. Han har en skitful brud nu och ett dåligt jobb, haha.  Lite mysigare att krama en kille som är mer i jämnhöjd med en själv tycker jag, så jag tycker tvärtom att det är extra fördel om killen är kortare.

Heh TS, jag har precis motsatt problem till vad du har! Jag har alltid haft korta killar, max 170 cm och den kortaste var 150 ungefär. Nu dejtar jag en kille som är drygt 180 cm lång och han känns alldeles för lång. Jag är själv 162 cm.

Jag tycker att vi ser helt omaka ut då han är så mycket längre, det är urjobbigt att tex kyssas för jag måste böja bak huvudet att det värker i nacken och när vi har sex så kan jag bara pussa på hans haka medans liksom. Jag vill att ögonen ska vara på samma nivå! Sedan känns det jobbigt att han är så mycket större/tyngre än mig också, speciellt vid sex men även i andra sociala situationer typ. Skäms också lite, vet inte varför egentligen. Känns som att jag har lånat mammas stora klackskor när jag var liten när jag är med honom istället för några i min egen storlek.

Jag tycker du ska göra slut, för jag tror inte att du är kär på riktigt och då ska man fortsätta leta för din och hans skull.

Spontant känner jag att om du skriver inlägg på ett forum om att du stör dig på hans längd och beter dig som du gör mot honom offentligt osv, ja då kommer du aldrig komma över det. Oavsett hang up, blir man så störd så det rubbar relationen innan den ens blivit stabil - så är nog inte framtiden så jätteljus.

Visst, du kanske vänjer dig. Men du kommer nog alltid att tänka på hans längd. Men en fråga, när ni sågs första gången, noterade du längden då eller tänkte du bara "wow, vilken kille"?  Själv har jag aldrig gått vidare med personer när jag finner ngt avtändande för jag har hela tiden tänkt att man ska gilla HELA personen.