Längtan efter ett barn..

För mig har det varit (lite) lättare att ta mig igenom detta genom att prata om det med nära och kära. Inte älta, men prata. Sedan jag och maken slutligen berättade för mina svärföräldrar att vi har svårt att bli gravida, så behöver inte de undra om jag är låg eller verkar sur. Och lika viktigt: jag behöver inte känna mig otrevlig när jag inte kan berätta vad det beror på att jag är nere. 

Det är en grej. Men det hjälper ju föga ibland.  Jag brukar också försöka tänka att det känns jobbigt nu, men att vi kommer att bli föräldrar så småningom och då är vi (förhoppningsvis) föräldrar livet ut. Den här tidsperioden är en fis i rymden jämfört med vad som komma skall. 

Men sedan är det givetvis som andra i tråden skriver, hur tappert man orkar kämpa beror oftast på dagsformen.