Är det någon av er som lyckats bli av med/förbättra sin fobi?
De säger ju att det ska vara relativt enkelt att bli av med en fobi. Har ni lyckats? Hur gjorde ni?
De säger ju att det ska vara relativt enkelt att bli av med en fobi. Har ni lyckats? Hur gjorde ni?
Var rädd för ormar, men blev hjälpt av en kompis boaorm
Jag har gått i KBT för min spindel fobi. Jag var så rädd att jag inte ens kunde säga spindel.
Jag gick till ett universitet som utbildar psykologer dom behöver patienter att öva på.
Där fick jag gå flera gånger. Fick börja med att säga spindel, sedan knata vidare med att röra på pappersspindlar, sedan fick jag titta på en liiiiiiten spindel och min panik/ångest usch den var hemsk.
Jag hade som mål mitt högsta mål jag ALDRIG trodde jag skulle klara av var att klappa en fågelspindel. Men på försommaren åkte vi till Skansen väl där gick jag i akvariet och på slutet kom den. Jag stod där lääääääänge. Men jag klappade Imse som fanns där. Jag är sjukt stolt över mig själv, jag gjorde det inte en gång utan 3 ggr för att verkligen veta att jag gjorde det.
Det samlades ett gäng runt mig för dom hejade på mig. Jag trodde aldrig att jag skulle göra det och sedan hörde jag grattis från flera och tjejen som stod där sa att jag skulle vara stolt vilket jag var.
Jag började min resan vintern 08/09. Idag kan jag ta ut dom om dom inte är på tok för stora med min glasburk och kartongskiva jag har här hemma.
Har bild att visa om du vill se mig klappa spindel? Ja jag är lite mallig.
Hade fobi för missbildningar av olika slag. Inte bara medfödda utan även svåra brännskador och så. Men värst var olika skelettabnormaliteter. Avsaknad av kroppsdelar, skelettförvridningar och så. Ganska svår fobi tror jag. Såg en kvinna med bara en arm i duschen på ett badhus när jag var nio och började skaka och hamnade i princip i chocktillstånd med feber. Så hade mamma en vänonna som saknade ena armen och när hon var på besök hos oss för första gången så stod jag ute på altanen och skakade och stortjöt och vågade inte gå in förrän mamma lovat mig typ femtioelva gånger att armstumpen var övertäckt.
Fram tills för några år sedan, när jag var över 20, så kunde jag be andra kolla efter så ingen i bassängen var missbildad och så eftersom jag inte ville överraskas av en stump.
Nu är jag nääästan botad. Kan fortfarande hugga till i mig om jag plötsligt ser en arm- eller benstump, men inte alls som när jag var yngre. Jag "botades" dels när mammas väninna besökte oss under en veckas tid, dels när jag var på en fest där en tjej saknade ena armen och jag tvingade mig att titta och dels genom att jag tittade på bilder av och dokumentärer om folk med missbildningar av olika slag.
Myran 08 visa gärna bilden förresten