Giftstruma, ett helvete... Någon mer som känner igen sig?
Hej! Jag är en ung tjej som för 6 månader sedan blev diagnoserad med "giftstruma" eller "Graves sjukdom" som det också kallas. Jag tog det med en lättnad, äntligen fick jag en förklaring till varför jag de senaste två åren har gått omking i ett mörkt vinterland i mitt huvud. Jag har varit trött och orkeslös, och jag som alltid tidigare var tjejen som ville göra ALLT kom med ursäkt efter ursäkt. Att komma bort ifrån liv och rörelse lockade mer. Jag kände inte igen mig själv, men jag började anta att jag hade förändrats som person. Sedan att jag spenderade stora delar av förra året på sjukhus med en kropp fylld av diverse infektioner och inflammation som avlöste varandra i ett resultat av dåligt immunförsvar var det som fick mig att förstå att någonting var ruggigt fel. Listan på symptom kan göras lååång. Jag har ständigt varit svettig/varm, trött, hängig, orkeslös, irriterad, lätt till gråt och ilska, ofta halsbränna, dåligt immunförsvar, dåligt minne, hjärtklappningar, hög puls (vilopuls låg närmare 135) MED MERA.
För cirka 2 månader sedan opererades min sköldkörtel bort och jag började med Levaxin. Det var en milstolpe, men jag mår fortfarande inte bra. Och min läkare har sagt att det tar tid. Jag vet att det tar tid. Men ibland känner jag mig som om jag är ensammast i världen med denna sjukdom, ingen förstår hur giftstruma kan ställa till allt det som jag säger att det gör. Folk försöker såklart att förstå mig, men ingen kan ju göra det. Vi jobbar nu på att ställa in min Levaxindos så att den blir rätt. Men dessa två månader har jag först mått ganska okej, sedan har det vänt och nu den sista tiden har jag mått så otroligt dåligt psykiskt. Och med det kommer känslor som ensamhet, skam (hur kan jag egentligen skämmas för att vara sjuk, det är ju ingenting jag valt), sorg, ilska, frustration och till och med självmordstankar. Jag känner att jag är en belastning för mina närstående, fast att jag vet att jag egentligen inte är det och skulle gjort precis samma sak för dem som de gör för mig. Jag bryter ofta ihop och folk undrar hur jag kan må så dåligt nu när operationen är gjord, ska jag inte vara frisk nu, undrar de. Men det är inte så enkelt har jag fått lära mig, det är inte som att operera bort en blindtarm, det är ett rent helvete. Det är ett rent jävla helvete!!!!! Och folk undrar hur jag ena dagen kan skina som en sol och nästa hävda att jag inte vill leva längre, ingen förstår....
Och jag måste få stöd från andra som vart med om samma sak. Giftstruma är olika för alla, det vet jag -men finns det någon som kan berätta sin historia? Jag har världens bästa stöd hemifrån, men de förstår ju inte hur det känns även om de försöker så gott det går.
Jag behöver stöd av någon som känner igen sig i detta helvete och just nu känns allt hopplöst.... 
Finns du därute som också vet hur det känns? Och hur kämpar du på med ditt liv?
