Kulturkrock
Hej,
Jag är en 20-årig tjej som de flesta skulle tro lever ett helt vanligt liv. Men det är långt ifrån sanningen. Min historia tror jag flera av de som har samma ursprung som jag, känner igen sig i. För vissa kan det tyckas självklart och de har lärt sig att leva med det, men för andra (som mig) har situationen blivit påtaglig och det går bara inte att finna sig i den längre.
Båda mina föräldrar kommer från Mellanöstern där man håller hårt på traditioner och värderingar. Omställningen för dem när de flyttade hit har alltså varit väldigt stor då svenskar i allmänhet inte har ett lika principinfluerat levnadssätt. För mig som är uppvuxen i det svenska samhället, och som inte alls delar samma livsåskådning som mina föräldrar, har det minst sagt blivit svårt att komma överens med dem.
Våra åsikter skiljer sig åt på flera olika plan och det handlar om saker som är väldigt viktiga för mig. I det här inlägget tänker jag dock bara ta upp det som har blivit det känsligaste och mest omtvistade ämnet som vi har suttit och pratat om flera gånger utan att komma någonvart. Det har bara slutat med skrik, slagsmål och mycket besvikelser.
Enligt deras kultur är det nämligen förbjudet med sex innan giftermål, vilket främst gäller för tjejer. Som tjej ska man alltså hålla på sig tills man träffar "den rätte". Problemet här är att ”dejtingen” innan det eventuella giftermålet måste ske under särskilda omständigheter. Man får inte dejta hur många killar som helst, varken övernatta eller ens gå hem till killen. Att vara utomhus sent på natten tillsammans med en kille kan man också drömma om. Föräldrarna måste i förväg veta allt om honom: ålder, boende, ekonomi, jobb, religion m.m. Vem vill egentligen känna att man måste bekräftas av ens partners föräldrar? Det är JAG och inte DEM som ska bli tillsammans med killen.
Men jag har trotsat mina föräldrar. Under en period har jag träffat killar i smyg för att jag har insett att jag annars aldrig kommer att ha chansen att träffa en kille jag vill stadga mig med om jag följer mina föräldrars "regler". Det hela har gått så långt att jag t.o.m. haft sex med en kille för att jag tyckte att det kändes rätt. Nu har jag dessutom nyligen bestämt mig för att jag vill vara ärlig med mina föräldrar då jag inte orkar ljuga om att jag är hos en tjejkompis när jag i själva verket dejtar en kille. Sagt och gjort så fick jag inga oväntade reaktioner från dem: skrik, slagsmål och massa besvikelser.
På ett sätt förstår jag att mina föräldrar är väldigt hårda med deras barnuppfostran, eftersom det, trots allt, är under liknande förhållanden som de själva har vuxit upp i. Det är deras verklighet. Men för mig, som inte delar deras verklighet, blir det oerhört påfrestande, speciellt nu när jag fortfarande är ungdom och har mina behov och känslor som jag vill få utlopp för. Jag vet inte längre vad jag ska göra, för det spelar ingen roll om jag går bakom ryggen på mina föräldrar eller om jag är ärlig mot dem. Jag mår fortfarande jättedåligt, för jag vill inte att de ska bli besvikna på mig.
Jag vet ärligt talat inte vem jag ska vända mig till, men jag hoppas att du som barnpsykolog kan ge mig tips och råd eller åtminstone dela med dig av dina egna åsikter eller erfarenheter av min berättelse. Just nu är jag verkligen i ett desperat behov av att prata ut med någon så minsta lilla vore jätteuppskattat!
