Downs syndrom - mindre värda ?!

Jag förstår inte över huvutaget hur folk kan vara såna idioter som förespråkar att behålla ett barn med DS. Är det pga okunskap eller egoism? Det är ju frågan!

För att livet inte är enkelriktat superkul och raka spåret. Synsättet att det ska vara så enkelt som möjligt tycker jag är djupt tragiskt. Du kan inte tvärsäkert säga att det livet är mindre värt eller värdefullt, för du dömer det efter ditt liv och dina preferenser, det är inte säkert att samma person som du tycker har ett ruttet liv med sämre förutsättningar tycker samma sak. 
Min pojke är svårt utvecklingsstörd med grava funktionshinder, han är en glad skit som tycker att livet är toppen. Han älskar oss, att vara hemma, gå på bio, äta mat, kramas och se på teve. Han upplever allt här och nu, vilket inte kan sägas om oss som måste lära oss mindfullness, han är arg NU och inte i evigheter, han skrattar lika fort som innan han blev arg. Jag undrar vem av oss som har ett värdefullt liv? Han eller jag? Jag tror han är lyckligare och lever mer fullt ut än både du och jag. 
Jag är normalbegåvad, har en bra lön men är sjuk pga medfödd sjukdom. Jag har ett bra liv, jag har förmåga att hantera mitt liv men jag tror ändå att han har det bättre trots allt. Hus, villa, lön och snyggt utseende är inte allt för att ett liv ska vara bra. Man kan vara sjuk och ändå ha ett fullvärdigt normalt liv Varför är en utvecklingsstörning svårare handikapp att leva med än ett barn som föds utan armar? Lider inte de också av att inte kunna vara som alla andra? Nej, för de är ju normalbegåvade och bara man är normalbegåvad är allt bra eller?  

Jobbar med personer som råkat ut för trafikskador. Människor som inte kan andas utan maskiner. Arbetar även med personer som har tex MS eller stroke. En del har livskvalitet. En del känner att det är bra att leva. Men många är djupt deprimerade. De hade dött om de fick önska men kan inte ta sina egna liv ens... Livskvalité är ingen självklarhet för att man får en andra chans. Arbetar även med utvecklingsstörda vuxna med bl.a. DS och visst några har en god livskvalitét och mår bra men flertalet har svår ångest, djupa depressioner och allvarliga hjärtfel. Graden på DS varierar men sen som är högfungerande är inte alltid lycklig. Det är jobbigt att aldrig bli vuxen och få styra sitt eget liv! Klart alla människor vill vara friska. Vem tusan vill vara sjuk eller handikappad. Sedan finns det dom som är glada över sin andra chans de fått. Men livet är inte svart eller vitt.

Men vem ska ta hand om barnet med downs då?