Downs syndrom - mindre värda ?!

Arbetar med personer som har DS. En del har bra liv med livskvalitet. Vissa lider och mår enormt dåligt psykiskt och fysiskt. Att ta hand om ett barn som har DS är ett enormt jobb. Jag hade inte orkat det. Kan inte säga att jag är säker på abort men så gott som. Vill inte föda ett barn som bara lider och gråter hela dagarna eller som måste operera hjärtat 5 ggr. Personer med DS blir aldrig vuxna. Man har ansvar för personen livet ut. Man är inte mindre värd men man kanske föds till ett liv som inte är värt att leva...

Ja eller hur! Alla vill väl ha friska barn! Det bästa vore ju om alla människor fick vara friska och ha en god livskvalitet!

Jobbar med personer som råkat ut för trafikskador. Människor som inte kan andas utan maskiner. Arbetar även med personer som har tex MS eller stroke. En del har livskvalitet. En del känner att det är bra att leva. Men många är djupt deprimerade. De hade dött om de fick önska men kan inte ta sina egna liv ens... Livskvalité är ingen självklarhet för att man får en andra chans. Arbetar även med utvecklingsstörda vuxna med bl.a. DS och visst några har en god livskvalitét och mår bra men flertalet har svår ångest, djupa depressioner och allvarliga hjärtfel. Graden på DS varierar men sen som är högfungerande är inte alltid lycklig. Det är jobbigt att aldrig bli vuxen och få styra sitt eget liv! Klart alla människor vill vara friska. Vem tusan vill vara sjuk eller handikappad. Sedan finns det dom som är glada över sin andra chans de fått. Men livet är inte svart eller vitt.

Det klart man kan klara sig om man är väldigt högfungerande men de flesta bor på boenden där man till viss grad är styrd. Tex vad man ska äta, hur mkt man ska äta. När man ska gå till jobbet, när man ska gå upp på helgen. Jag upplever frustration och ilska över att man inte får bestämma allt själv. Jag kan inte tala om hur alla med DS funkar. Jag utgår från det jag upplever. Jag har inte sett många genuint lyckliga människor med DS.

Kunde inte sagt det bättre själv!!! Det är ett livslångt ansvar för föräldrarna då de flesta med DS aldrig når upp till en vuxen mental nivå. En människa med DS är inte mindre värd men med tanke på allt jobb det är med ett utvecklingsstört barn tvivlar jag på att jag orkat!