Min mamma är min bästa vän!

varför har du inga manliga kompisar då?

Ja, du har ju din mamma i alla fall, var glad för det. Jag har inga nära vänner och min mamma finns inte i mitt liv heller. 

 

Det har jag. 

 

 

 

Va tråkigt :( Jo jag är otroligt tacksam och glad för att min mamma och jag har så bra kontakt, fast hon kommer ju inte finnas kvar i mitt liv för alltid och det oroar mig eftersom jag inte tycker att folk verkar ha så nära relationer till sina vänner utan mer träffas typ en gång per år. Är det så jag kommer ha det i framtiden när min mor går bort?

Har det lite som du - min mamma är viktigast i mitt liv och hon finns alltid där. Däremot har jag vänner, men bara några få som jag trivs med Har aldrig behövt en massa människor runt mig. Tycker inte det är konstigt att vara nära vän med en familjemedlem.

Jag står också min mamma och pappa närmast. De är mina bästa vänner och vi har så kul ihop! Börjar alltid gråta så fort jag tänker på hur det kommer bli när de går bort, är rädd att jag kommer känna mig fruktansvärt ensam då

 

Tack för era svar! Exakt så det kan kännas ibland. Kan det kanske vara så att man stänger sig för nära relationer med andra vänninor eftersom man blivit för bekväm med sin mamma? Eller ska jag bara njuta av denna relationen och strunta i att skaffa andra vänninor och hoppas på att det löser sig sen?

 

Jag känner igen mig i det du skriver. Min mamma har också länge varit min bästa vän. Vi är väldigt lika som personer och tycker om samma saker. Har ofta känt att jag inte är som andra tjejer, svårt att förklara. Kan också ibland ha lättare att prata med killar av någon anledning. Nu har jag flyttat pga kärleken så har långt till både mamma och de vänner jag har. Min man är numera min bäste vän, men visst kan jag sakna att ha kvinnliga vänner i närheten..

Känner igen mig precis, skriv ett pm till mig om du vill :)

Mina bästa vänner är min mamma, min bror och min sambo. Jag har andra vänner, mestadels män, men trivs bäst med familjen och min sambo trivs bra med min familj också. Jag och sambon umgås också mycket med hans pappa. Vi är väldigt familjekära båda två, och det är jag glad över.

Jag tror du bara kan njuta av att du har en fin relation med din mamma! Det är inte alla som har det. Sen gör det ju inget om du klarar att skaffa andra relationer också, men det är ju svårt att tvinga fram. Man har väl aldrig för många vänner?

Jag tycker man kan både njuta av relationen och samtidigt vara öppen för andra vänskaper.
Så försöker jag göra, även om det är svårt.
Jag har riktigt svårt att få tiden att räcka till åt mina vänner. Hade många när jag pluggade och man sågs varje dag men allteftersom åren gick så tappade man kontakten pga att jag hade för lite tid att upprätthålla relationen. Man hann inte med mycket mer än jobb.. Därför känns det så bra med mina föräldrar, de kräver liksom inte något av mig. Måste inte se så och så många gånger per vecka osv. 
Har nog inte svårt för att skaffa mig vänner men har svårt att behålla dem sen.
De flesta tappar intresset när de inser att jag har mycket att stå i och tyvärr inte alltid hinner prioritera tiden med dem :-/ 

Mamma är min bästis också!!

för min del låter det lite som om du inte frigjort dig från dina föräldrar, men alla är ju olika. Däremot tycker jag att det låter märkligt att inte vara öppen för annan vänskap? Jag och mina vänner träffas då oftare än en gång om året! Vet inte vad du jämför med för människor..?

 

Tack! jag försöker lära känna nya människor, men det slutar alltid med att dom inte har tid och att det rinner ut i sanden av någon anledning. 

 

 

 

Det stämmer inte alls. Jag bröt kontakten med min mamma i 3 år för att behöva frigöra mig och jobba med mig själv. Nu har vi bättre relation än vad vi någonsin haft. Så frigörelse-processen är klappad och klar :)

 

Jag vet inte. jag kanske bara träffar fel personer? De kvinnor jag lär känna verkar aldrig ha tid, eller så tycker dom att vänner hamnar längre ner på prioriterings-listan. För mig blir det bara väldigt ytligt när man bara ses 1-2 gånger per år, jag trivs inte i sådana relationer. 

Bara för att man är bästa vän med sin mamma behöver väl inte det betyda att man inte frigjort sig?
Det skulle jag nog också kunna säga att jag är, och jag är nog frigjord så det räcker och blir över.
För mig låter TS situation inte alls underlig, då jag är i nått så när samma situation själv.
Beror väl helt enkelt på vad man har för behov. 

Samtidigt så vill jag ju som sagt inte kräva av människor att dom ska vilja träffa mig. Det är trevligare om umgänget är genuint. Egentligen stör det inte mig så mycket, men det skrämmer mig att så få människor i min ålder verkar ha så lite tid för sina vänner. Jag vill väl helt enkelt inte vara enbart beroende av min mamma för vänskap och stöd. Eller så kanske jag fortfarande inte vågar släppa taget och vara beroende av min mamma, eftersom jag har haft problem med det ända sen jag var liten? Att våga släppa taget helt för min mamma alltså.

Hade varit jätte glad om jag hade min mamma som bästa vän!!!!
Jag kan inte prata med min mamma om mina problem eller nått... det är alltid mej som det är fel på. skit jobbigt! så va glad att du har din mamma som bästa vän!!